Jag satt på bussen på väg hem och tittade ut på stadens myller på andra sidan fönstret. En kvinna fotograferade sin man framför en ståtlig stor byggnad. Han hade något allvarsamt i blicken och händerna nedstoppade i jackfickorna. Kanske var det besvikelse, det är svårt att avläsa känslor i ett främmande ansikte när man som hastigast åker förbi. Men jag önskade att det var jag som tog hans bild. Att jag kunde få fånga likgiltigheten i hans ögon och det där ledsna men på något sätt allvarliga som låg över hans ansikte. Jag kunde se framför mig hur bilden skulle se ut med den stora gamla byggnaden suddigt i bakgrunden och fokus på mannen i den svarta dunjackan. Hur varje ansiktsdrag skulle betonas och hans blick skulle tränga genom linsen. Jag kunde se på hans färger att han inte var av skandinaviskt ursprung och jag undrade hur hans historia såg ut. Bilden som jag tagit av honom i min fantasi frambringade just den frågan – Vad är hans historia? Jag tror det är det som fascinerar mig så mycket med porträtt, det är det som gör att jag så innerligt önskar att jag kunde ta sådana bilder. För att det ligger en historia bakom. Bakom varje ansikte finns erfarenheter, lärdomar, fördomar, kunskaper, drömmar och planer. Det finns åsikter och tankar som jag själv kanske aldrig någonsin kommer att tänka. Att få ta en sådan bild hade varit mäktigt. Att få fånga nyanser och känslor i en människas ansikte, att få betraktaren att undra över historien bakom porträttet. Det hade jag velat kunna.