Jag har många gånger börjat komponera ihop ord om kärlek eller det närmsta kärlek jag har kommit. Men jag hindrar mig alltid, slutar skriva. För tänk om någon skulle lista ut vem det handlar om, det får inte hända. Varför? Jag vet inte, det bara känns som att jag vill hålla det för mig själv. Det blir för personligt. Jag brukar skriva personligt här men när det gäller just detta, då håller jag tyst. Relationer känns så väldigt privat. Kanske har jag ibland skrivit en antydan, ett namn eller lagt upp en bild. Men aldrig ett helt sammanhang, aldrig berättat, förklarat vad jag känner och vad som händer. Inte för att det är så många som läser vad jag skriver men av de som gör det vet jag långt ifrån vilka alla är. Och det kan vara både smickrande och skrämmande. Jag ångrar redan att jag använde ordet kärlek längst upp. Det känns förlöjligande och pinsamt. Har jag ens någonsin varit kär? Jag tror aldrig att jag är kär och jag blir ofta kär i efterhand. Fast då undrar jag om jag blir kär i minnet eller i honom. Om jag romantiserar det hela precis så som jag gör med cigaretter, kaffekoppar och sena nätter. Många kan ibland tolka min överdramatiserade bitterhet, vilken jag tycker om att skämta kring, som att jag tappat hoppet, inte längre vågar lita på människor. Att jag blivit sviken. Jag litar på människor men jag litar inte längre på deras känslor. Känslor är skrämmande. Känslor luras. De förändras och de försvinner. Jag älskar dig idag betyder inte Jag älskar dig imorgon. Inte för att jag någonsin yttrat de orden i ett sådant sammhang, jag har aldrig lagt dem i min mun. Det skulle bli för stort och de gånger någon sagt orden till mig har jag velat springa därifrån i ren panik. Jag litar definitivt inte på mina egna känslor. Jag trasslar alltid in mig någonstans på vägen. Men sen tänker jag att det är okej. Det är okej att ha misslyckats några gånger, det är okej att inte riktigt veta vad man vill, det är okej att vara rädd. Jag har ju inte ens fyllt 20 år.