tillfällen av hopplöshet

Idag regnar det, det är ett sådant där ihållande-smattrar-på-rutan-regn. Konstant om en ska tala i matematiktermer, vilket jag helst låter bli. Den där dysterheten som ofta kommer när träden tappar sina löv har på något sätt smygit sig på och slagit sig till ro inom mig. Det känns ungefär som att jag befinner mig i ett enda stort gigantiskt hav och allt jag gör är att trampa vatten, jag kommer ingenstans. Jag skulle kunna simma åt vilket håll jag vill för att se vad som finns bortom horisonten, framåt, bakåt, vänster, höger. Jag skulle kunna dyka ner på djupet och upptäcka världen där men jag står still. Det är som att jag kan höra klockan ticka, jag kan höra hur tiden går och jag bara fortsätter trampa. På samma ställe. Samtidigt slår det mig att det förmodligen kvittar vad jag gör, det kommer alltid finnas tillfällen av hopplöshet, uppgivenhet och känslan av meningslöshet. Jag försöker i alla fall trösta mig med att jag gör, något. Jag utbildar mig, jag försöker att bygga en famtid men just nu känns det mest som att jag sitter vid köksbordet hemma hos mamma och pappa, hör klockan ticka och känner hur mina ungdomsår rinner mellan fingrarna på mig. Är det här allt jag blir så dör jag.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0