en del av mig, en del av samhället

"Men hon har tjejig kropp, du är såhär..såhär..stabil." sa han och vi drev med honom, sa att nu hade han allt gjort bort sig. Jag spelade förolämpad och skrattade. Fast det satt någonting djupt där inne som värkte.
Jag har ofta fått höra att jag är grabbig, att jag inte är sådär tjejig som de andra brudarna. Jag brukar än idag skylla lite skämtsamt på att jag är uppväxt med grabbar. Det är dock inte hela sanningen. Jag har aldrig haft det där typiskt flickiga utseendet, eller rättare sagt: jag har aldrig varit liten och nätt. Vilket har gjort att jag aldrig ansett mig ha rätten att vara just "flickig" eller "tjejig" (vad det nu egentligen är kan en ju också fråga sig). Det skulle ju vara patetiskt om en storväxt ful tjej betedde sig flickigt och förväntade sig att hennes omgivning också skulle behandla henne därefter. Jag har också ofta fått höra att jag är en stark person, förmodligen är jag inte starkare än de flesta andra men det har inte varit okej för mig att visa mig svag. För jag har aldrig haft de dragen, bara söta små rara flickor får visa sig svaga och hjälplösa. För det är ju bara de som känner sig så ibland. Jag byggde upp mig själv till att vara någon slags motsats pol och under hela min uppväxt rynkat pannan och fnyst lite åt allt det som ansetts vara flickigt. Allt det här är ju såklart nonsens men det såg jag inte då, det var såhär jag resonerade. Jag passade inte in i ramen för hur en flicka borde vara och kunde ju knappast förvänta mig att få vara Lucia eller liknande, så jag låtsades inte heller bry mig om sådant där trams. När jag blev något äldre kunde det till och med gå så långt att när en kille behandlade mig illa trodde jag mig inte ha rätten att kräva något bättre eller något mer, jag borde vara glad att han ens ville vara med mig. För jag var inte så snygg, vacker, söt eller annat valfritt positivt adjektiv som bör beskriva en tjej eller flicka, eller kvinna. Vilket också är ett ord jag tidigare inte ansett mig ha rätten att definiera mig som, för jag har helt enkelt inte varit kvinnlig nog.
Idag har jag en annan uppfattning och jag har all rätt i världen att kalla mig själv för kvinna. Och min förhoppning är att om jag en dag får en dotter ska vi ha kommit så pass långt att idealen har suddats ut och den skarpa normbilden ha blivit oklar. Att hon kan få känna sig fri att få vara både lucia, Spiderman och vadhelst hon vill, att hennes längd varken ska innebära förbjudna eller tillskrivna egenskaper. Men vi har en lång väg dit. Min övertygelse är att feminism behövs i allra högsta grad för att kunna förändra dessa normer, vi behöver jämlikhet. För vi är alla påverkade. Vissa mer och andra mindre. Det är många gånger så inbyggt i våra system, i våra strukturer, i vårt tal, i vårt tänkande att vi inte ens märker det. Ojämställdheten är en norm som måste synliggöras i varenda vrå och skrymsel för att kunna förändras och försvinna.
 

Kommentarer
Postat av: Rebecka

Sing Hallelluja! Du är grym, du är bäst, du är min nya idol! Hanna for president <3

2014-10-01 @ 20:16:51
URL: http://emberella.spotlife.se
Postat av: Rebecka

Sing Hallelluja! Du är grym, du är bäst, du är min nya idol! Hanna for president <3

2014-10-01 @ 20:16:52
URL: http://emberella.spotlife.se
Postat av: Malin

Du är SÅ duktig på att skriva Hanna! Tråkigt att du kännt så ju, hoppas vi att ingen annan behöver göra iheller!

2014-10-01 @ 20:38:13

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0