Idag var vi på en superintressant och viktig föreläsning angående våld i nära relationer. Det var kriscentrum här i Lund som kom och delade med sig av deras erfarenheter och den problematik som de möter på arbetsfältet. Det är väldigt givande med besök från verkligheten, den problematik som de möter är vårt framtida arbetsfält. Sådana besök ger en slags aha-känsla, eller "juste! det är ju det här jag ska göra!". Plötsligt blir det konkret, relevant och livsviktigt. Jag vill hjälpa, det är därför jag läser det här. Och föreläsningen berör, de historier som de berättar träffar rakt in i hjärtat. Men inom mig pågår ett krig. Sorgen är en egoistisk grej. Ni vet den här klyschan "för att hjälpa andra måste en själv vara hel" och det ligger en hel del i det där. Även om jag blir berörd och känner att jag vill hjälpa så gör det också att allt det som finns inom mig bubblar upp. Jag har inte varit med om våld i nära relationer och allt det fruktansvärda som hör därtill men jag har varit med om en annan sorts krissituation. Eller rättare sagt jag är med om en annan sorts krissituation och min smärta, min sorg, min kris tar så offantligt stor plats inom mig. Och allt det där berörs när jag berörs. Alla känslor är sammanlänkade på nått vis. Jag kan inte enbart känna sympati med andra när jag själv är på botten. Många vill gärna hjälpa mig, pusha mig framåt, att gå till skolan. "Det är bra att försöka få tillbaka rutiner, lite struktur som håller en uppe". De har absolut rätt, men min skola går ut på att lära sig hjälpa andra i fruktansvärda situationer. Jag kan inte sitta på en föreläsning alldeles neutral och bara mata på som en maskin för att hitta tillbaka till rutiner. Det vi läser om i skolan berör, det väcker känslor och det kräver att vi så småningom ska kunna hjälpa andra och just nu går all min energi åt att försöka hjälpa mig själv. Just nu känner jag inte att jag hade kunnat vara en bra socionom eftersom jag inte är hel.