Det finns inget vackert med den här sorgen, med den här smärtan. Den är brutal. Den växer i bröstet som ett monster, äter upp dig bit för bit. Den tär på dina krafter, gör dig ständigt trött. Den bultar konstant även om du för stunden försöker hålla dig sansad. Den får dig att gråta och gråten tar ett sådant grepp om dig att hela kroppen krampar. Så många gånger som gråten har övergått till desperata skrik utan ljud. Sorgen tar över allt. Det finns inte plats för glädje, lust, vilja. Monstret lämnar ett stort tomrum där i bröstet, som inte går att fylla. Det gör bara ont. Varje andetag är en värkande kraftansträngning. Jag är inte mer än en enda stor hög med brutal sorg.