Jag drömde om honom inatt som så många nätter förut. Vi visste om på något sätt att han skulle tas ifrån oss, att han inte skulle få leva på den här jorden mer. Vi var ute och gick en lång promenad hans sista kväll, hela familjen. Vid slutet av promenaden stannade han och lutade sig över ett högt bord. Hakan vilade i högerarmen som stötte mot bordet och den andre armen låg ut över bordskivan. Sådär som han brukade stå och hänga över köksön där hemma. Jag ställde mig bredvid honon och lutade mig mot hans axel. Hans fria hand letade upp min och tog ett grepp runt den. Sorgen att han skulle försvinna kom över mig och jag började gråta, vände mitt ansikte mot honom "det är så jävla, jävla, jävla orättvist!". Jag såg hur tårarna bubblade upp i hans ögon men han hade fortfarande blicken fäst rakt fram. Nästan som om han var rädd för reaktionen som skulle följa om han mötte min. Men han sa inget han bara ryckte på axlarna ungefär som "vad ska en göra". Mina tårar fortsatte att komma och jag sa till honom att jag bett till Gud att han skulle få leva. Han kramade min hand hårdare. Någonstans där vaknade jag. Bilden var så tydlig som om det var verkligt. Hans något rädda ansikte, tårar som motvilligt rann ur ögonen och den fästa blicken rakt fram. Hans sammanbitna käke vilandes i handflatan och den andra handen hårt kramandes om min. Han ville leva.