Jag måste skriva. Inte för att jag är stark. Inte för att jag förstått vad som har hänt. Inte för att jag är redo att leva livet som vanligt. Utan bara för att. För att jag måste göra något. För att jag måste få ut något ur mig. Jag har fått hur många fina sms, meddelanden och hälsningar som helst från så många människor och jag har inte orkat svara, på ett enda. På samma sätt som alla människor undrar vad de ska skriva så undrar jag vad jag ska svara. All omtanke värmer men den bistra sanningen är att ingenting tröstar. Ingenting. Om det fanns en skala för hur maktlös en människa kan känna sig så befinner sig jag, och mina föräldrar, just nu långt långt bortom. För det enda som hade tröstat, det enda som hjälpt, hade varit att få Ben tillbaka. Det enda som vi inte kan göra. Jag skriver för att jag har något som jag måste lära mig att leva med, jag måste lära mig att leva med en sorg. En sorg utan botten, en sorg utan slut. ”Det blir inte bättre men det kommer bli lättare” det är orden som jag säger till mig själv, det är orden som jag säger när mina föräldrar än en gång bryter ihop. Just ikväll känns mina tårkanaler uttorkade och jag känner mig konstigt sansad. Det är mellan de två sinnestillstånden som en hela tiden pendlar, obegripligt sansad eller hysteriskt ledsen. Men sorgen är konstant. Du fattas oss lillebror, du fattas mig. Utan dig är jag halv.