överlevnadsinstinkt

Idag har jag gjort mer än att bara existera. Idag har jag haft saker inplanerade, idag har jag fungerat. Och det skrämmer mig. Jag kan fungera. Jag kan för en kort stund hålla ett samtal om något helt annat. Jag kan ta mig från punkt a till punkt b. Jag kan svara på ett sms. Jag kan göra mer än att andas. De första dagarna kunde jag inte tänka längre fram än en timme. Att fråga vad jag ville var helt lönlöst. Att försöka nå mig på telefonen var ännu mer lönlöst. Bortsett från sorgen och allt som hör därtill så var jag apatisk. Jag ville inget. Jag visste inget. Jag kände inget. Jag är rädd för att livet ska gå vidare, livrädd för att skapa mig en vardag utan honom. Jag sitter just nu lite smått skamsen över att jag faktiskt har fungerat. Skamsen över att kroppen slagit på överlevnadsinstinkten - "Nu ska hon ta sig igenom det här!" Är det för tidigt? Gråter jag för lite? Borde jag verkligen fungera redan? Men sorgen finns där, saknaden finns där. Idag har jag saknat honom så himla mycket att allt som min kropp är gjord av har ryckt av rastlöshet, maktlöshet och hopplösthet. För jag vet ju att den där saknaden kommer aldrig gå över. Och har jag egentligen fungerat såsom jag brukar? Nej, jag har bara gjort mer än att just precis andas. För att jag måste. För att kroppen vill överleva även om jag just nu bara egentligen vill gå i ide. Lägga mig i fosterställning.
 
Jag har tyvärr inget klämcheckt, bra, klyschigt, hoppfullt slut på den här texten, på de här osammanhängande tankarna. Så jag slutar helt enkelt här, mitt i den ändlösa saknaden.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0