Vi skulle kunna kalla det för en måndagskänlsa. Ångest, nedstämdhet, orkeslös, meningslöshet, vill bara stanna i sängen. Men jag har den känslan på mer än bara måndagar. Den är där och lurar hela tiden, varenda minut jag lämnas åt mitt mitt eget sällskap bryter den igenom. Jag vet att jag inte kan undvika att vara själv men kampen att hålla modet uppe  blir så mycket svårare då. Bland andra går det att distrahera tankarna, låta sig luras att allt står rätt till. Jag är sen nästan varje morgon till skolan, om jag nu kommer till morgonföreläsningen överhuvudtaget. Vi kan skylla på att jag är sådan, morgontrött och tidsoptimist. Det stämmer väldigt bra men nu fattas viljan att ens ta mig iväg. Allt som händer ställs i relation till sorgen och förlusten och då ter sig allt så väldigt meningslöst. Jag kämpar för att kunna försöka vara glad samtidigt som jag är ledsen, jag måste hitta den balansen. Att faktiskt kunna glädjas åt saker som händer trots att jag sörjer Ben. Det är svårt. Jag känner mig berövad på ett liv som hade kunnat bli fantastiskt. Jag vet att det fortfarande kan bli bra, även om känslan inte är så just nu, men det kommer alltid att ha kunnat vara bättre. Det skulla vara bättre om han var här med oss. Ni som känner mig vet också att det inte är enbart den sorgen som familjen går igenom vilket också gör att den där måndagskänslan växer och rotar sig djupt. Det känns som att jag går runt och bär en tung last på min rygg. Min kropp är trött, nästan utmattad av tyngden. Hjärnan arbetar långsamt, tankarna är ofokuserade. Det sägs att det som drabbar en människa vid en förlust, en sorg kan liknas vid en depression och det är nog så. När vi hade föreläsning om just depression för några veckor sedan kunde jag känna igen mig i oroväckande många av symptomen men jag vet att jag inte är sjuk, jag sörjer. Jag har måndag hela veckan.