att låta tårarna rinna

Denna söndag är jag själv, det är då tårarna rinner som mest. De rinner just i denna sekund och de lär nog göra det hela dagen. Det har kommit till den punkt att en för det mesta lärt sig kontrollera sorgen bland andra, lärt sig att hålla den tyglad inom sig. Men så fort jag får minsta lilla stund för mig själv brister barriärerna lättare än ett sprödbakat havreflarn. Det började med att jag slog upp datorn och möttes av fyra glada ögon på en kanarieö för snart tre år sedan. Sorgen slog till med sin fulla kraft, jag hade ingen chans. Samtidigt så känns det som om sorgen fått en ny dimension, den gör så ihållande ont. Nästan som om den grävde sig något ännu djupare in i bröstet. Hjärtat slår fort och andningen blir hastig. Det är en extrem form av oändlig saknad. Han var ju min livskamrat, inte som i en kärleksrelation men som en bror som jag delat allt med. Jag bläddrade igenom mappen som ligger på skrivbordet, "Lillebror" heter den. Jag har samlat alla bilder på honom där som jag har kunnat hitta. Där finns små videoklipp också. Vi skrattar i de flesta av dem. Det är så skönt att höra hans skratt samtidigt som sorgen gräver sig djupare och djupare, tårarna forsar ner och jag nästan skriker. Jag saknar allt det som vi brukade göra. Jag saknar honom och den jag var med honom. Jag saknar att få lov att vara storasyster till min lillebror. Nu är ögonen nästan så fulla av tårar att inte ens läsglasögon med högsta styrka hade hjälpt för att se tangenterna och texten jag skriver. När jag bodde hemma gjorde vi så mycket ihop och när jag flyttade till Lund i somras minns jag att jag verkligen såg fram emot att vi skulle få en mer vuxen relation. Jag såg framför mig hur han skulle titta förbi med sin bil och jag skulla bjuda honom på mat. Jag tänkte att han kunde sova på soffan när han varit ute i Köpenhamn eller Malmö med kompisarna. Vi skulle gå på stan ihop och jag skulle visa honom mitt Lund. Han hjälpte mig flytta in tillsammans med mamma och Erik. Han bar upp sängen och skruvade på benen. Han tittade inom med sin bil en gång, han skruvade upp mina hyllor och jag bjöd honom på mat. En gång, sen blev det inte mer. Han hade lite svårigheter med de där hyllorna och de sablans betongväggarna som ramar in hela vår lägenhet men han fick upp dem. Han ursäktade sig som vanligt med att "det kanske inte blev världens bästa och de kanske inte håller för så mycket men de sitter där". Hyllorna håller för allt. Jag har lastat hur många böcker som helst utan problem, men jag hann aldrig säga det till honom. Han som skulle hjälpt mig med så mycket mer, han som fixade allt. På begravningen inledde vi med att spela Coldplays Fix You, för Ben fixade allt, för alla. Han som skulle vara min livskamrat, dela händelser och hemligheter livet ut. Jag tänker låta tårarna rinna denna söndag för han är en av dem som jag älskar allra mest. Det är faktiskt så, och jag kommer älska honom livet ut.

Kommentarer
Postat av: Anna

<3

2016-01-24 @ 14:16:51
Postat av: Amanda

<3

2016-01-25 @ 10:01:13
Postat av: kerstin ehrenholm

kram

Svar: Tack!
Hanna

2016-02-19 @ 13:36:29
URL: http://lenaelisabeths.blogg.se/
Postat av: Elvine

STOR kram till dig!

Svar: Åh, TACK.
Hanna

2016-02-19 @ 13:46:09
URL: http://elvineli.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0