Meningslöshet, hopplöshet och väntan. Att längta utan slut. Att försöka acceptera något som är bortom allt en skulle kunna tänka sig kalla för rimligt. Att vänta på en förändring, en lättnad, en uppenbarelse, vad som helst som är bättre. Bättre än det här. Att vara sin egen största fiende på morgonen, timmars kamp - gå upp eller stanna kvar. Att vara hungrig utan aptit, att i sin ensamhet glömma bort att äta något annat än frukost och nudlar. Att känna sig sviken, av livet, av Gud, av människor. En förväntan om en framtid som numera är sagolik, en idyllisk fantasi omöjlig att uppfylla. Att inte orka formulera sig ordentligt, använda en oacceptabel meningsbyggnad. Varje dag är toppar och dalar, dalarna som är avgrunder nästintill omöjliga att ta sig ur. Att flacka blicken över diverse sociala medier på telefonen för många gånger om dagen endast för att hålla tankarna distraherade. Att bära på en sorg som går hand i hand med rädslan. Rädsla för allt. Rädslan för förändring, för förödelse, för lidande. För att allt uppenbarligen kan hända. Att tämja smärtan, göra den uthärdlig. Hanterbar. Att känna att nu orkar jag inte mer. Att vilja ge upp. Att känna att jag egentligen inte har något val än att bara fortsätta det liv som finns kvar. Meningslöshet, hopplöshet och väntan.