ge mig en mening

Vissa morgnar så bara vet en att det här kommer att bli en jobbig dag. Så fort ögonlocken vaknar till liv längtar en tillbaka till den kravslösa sömnen. Idag var en sådan morgon. Det började med separationsångest. Jag får det sådana morgnar när jag bara vet. Den här morgonen slog separationsångesten till när Erik reser sig upp ur sängen och försiktigt viskar att han måste gå nu. Jag försöker hålla honom kvar med mina långa armar runt hans nacke. Jag viskar tillbaka "jag vill att du ska stanna". Jag frågar om han vill äta frukost med mig men han är redan sen. Jag vill att han ska stanna av den simpla anledning att jag vill han ska ge mig en mening, en mening med den här jobbiga dagen. Ge mig en anledning till att lämna sängen, lämna denna dags första instinkt att somna om. Viljan att försvinna ett tag till. För idag kommer vara en sådan dag då sorgen är tung. En dag då den liksom rosslar i varje andetag. En dag då den håller ett järngrepp runt mitt stackars hjärta. En dag då jag inte vill, och jag bara vet det. 
Jag lämnade sängens hårda grepp trots allt. Jag gör det varje morgon, trots allt. Erik hade gått, sorgen hade stannat. Erik var tvungen att läsa inför tenta, sorgen var tvungen att kännas. Med dem villkoren började jag min dag, som var exakt sådär jobbig som jag bara visste att den skulle vara så fort ögonlocken vaknade till liv. Men, jag gjorde det.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0