jag tänker skriva något positivt här

Jag loggade in på ladok igen, studentportalen där våra studieresultat läggs in, bara för att se att det var på riktigt. Få en sista bekräftelse på att jag fått mina 30 högskolepoäng från föregående termin. Termin 3, juridikterminen, den tuffaste på utbildningen sägs det. Den är över. För mig var det helt klart den tuffaste på utbildningen, den kändes helt ärligt omöjlig att ta sig igenom. Men den är över. Jag har börjat termin 4 och mina 30 poäng ligger registrerade på ladok som ett evigt bevis på att jag kan. Förra terminens första tenta var ganska exakt en månad efter olyckan. Att säga att jag var föreberedd för en tenta är en grov överdrift men jag skrev den. Och det gick som väntat. Underkänd. Terminen fortsatte och jag gjorde så gott jag kunde. Gick på de flesta föreläsningar, skötte mina grupparbeten. Jag vill bara få terminen gjord, överstökad, klar. Jag hade precis börjat i en ny klass eftersom jag tagit en termins uppehåll för backpacker-resans skull. Jag fick inte världens bästa start om en säger så men hittade trevliga människor som ställde upp med vad de kunde. Jag ville inte behöva börja en ny klass igen. Jag tog den kuggade tentan för vad det var. Det fanns större problem än en kuggad tenta och det sägs ju att en inte är en äkta student förrän en har kuggat en tenta och fått cykeln stulen. Nu hade jag bockat av punkt 1 i alla fall. Jag kan inte påstå att studiemotivation kommit tillbaka ens nu. Att försöka koncentrera mig på att läsa något i min ensamhet är så gott som omöjligt. Det finns andra tankar som tar för mycket plats. Tar för mycket energi. Det närmade sig omtenta och tenta nummer två. De var med en veckas mellanrum och jag kunde inte se hur jag någonsin skulle klara av att bli godkänd. Jag försökte ändå, jag läste vad jag orkade. Jag tänkte att allt jag gör är bättre än inget för jag hade kunnat göra ingenting just nu. Jag hade kunnat lägga mig på sängen och bara ge upp. Ingen hade kunnat klandra mig för det. Jag skrev tentorna och min övertygan om att jag aldrig skulle klara dem växte sig större. Efter jul kom ångesten, tänk om jag inte klarade någon av tentorna? Då får jag inget csn. Har jag inte poängen med mig till termin 5 får jag inte gå ut på praktien. Och jag kommer ha nya saker att föröska klara av under termin 4. Tankarna om misslyckande attackerade min hjärna, ni vet hur det är. Alla "tänk om" som leder rakt in i katastrofala följder. Omtenta-beskedet kom först. Jag var. GODKÄND. Jag har fortfarande inte hämtat ut den där tentan så jag vet inget om marginalerna men det spelar heller ingen roll. Jag hade klarat att bli godkänd på terminens, enligt min personliga åsikt, svåraste tenta trots omständigheterna. Att klara tentan i vanliga fall hade varit en bedrift. Att kugga en tenta är sånt som händer. Och så klarade jag den. Jag tror inte ni förstår den överväldigande lättnaden som föll över mig och sänkte mina axlar en meter minst. Jag hade som i ett mantra sagt till mig själv att jag orkar inte, jag orkar inte skriva den där en gång till. Och så slapp jag. Tentabesked nummer två kom på posten. Det var med skräck som jag sakta öppnade kuvertet. När jag såg krysset i rutan godkänd var det hakan som sjönk, till marken. VA? HUR? Jag tittade på siffrorna som förklarade gränsen för godkänt. Jag låg precis, exakt på gränsen. Det räckte. Jag hade klarat alla moment på termin 3. Jag har fucking klarat juridiken. Även om tentor och grupparbeten är så väldigt sekundärt i sammanhanget och i relation till allt som hänt senaste halvåret så var det en enorm ego-boost. In your face life, this gurl ain't giving up (även om hon känner att hon vill ca 7 gånger på en dag). Så jag loggar in på ladok för att bekräfta att det inte blivit något fel. Att de råkat registrera någon annas resultat på min profil. Men det har inte blivit något fel. Jag har med mig alla 90 högskolepoäng från föregående tre terminer. Jag kommer få mitt csn. Jag kommer få gå ut på praktik. Jag behöver inte byta klass igen. Det var något som gick min väg det senaste halvåret trots att det mesta runt omkring mig föll i spillror. När jag ringde mamma för att berätta sa hon "Ben hade varit stolt över dig" och då föll tårarna okontrollerat. Om han ändå hade varit här och sagt "jag fattar inte hur du pallar Hanna". Jag fattar inte heller hur jag pallat eller hur jag ska palla hela livet men jag försöker. Det hade han velat.

Kommentarer
Postat av: Paulina

Bästa Hanna, du är grym❤️

2016-01-26 @ 18:47:56
Postat av: Emma

Du är så otroligt grym! Du är en kämpe! Du är en förebild! Du är bäst! <3

2016-01-26 @ 22:59:13
Postat av: Stefan Grönberg

Underbart skönt Hanna! Bra jobbat!

2016-01-27 @ 07:01:22
Postat av: Nicolina

BÄST!!!! Bäst bäst!

2016-01-27 @ 19:44:56
Postat av: Malin

You go! Så himla bra! Måste ha magiska krafter eller något!

2016-01-30 @ 21:18:29
Postat av: Malin J

Vad jag blir glad för din skull Hanna! Du är bäst! Det här ror du hem även om det känns tungt.

2016-02-01 @ 22:43:15
Postat av: Pappa

Du är en fantastisk underbar dotter. Är så stolt över dej och älskar dej av hela mitt hjärta

2017-08-30 @ 09:26:18

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0