Ikväll är jag arg. Rosenrasande. Förbannad. För att han inte finns. För att han är en av 265 personer som omkom i trafiken år 2015. Jävla år. "Det är lättare att vinna på triss!" skrek mamma gråtandes. Vi har aldrig vunnit på triss men det här förbannade lotteriet skulle vi tydligen vinna. Ilskan kokar inom mig. KOM HEM. Det känns som att han glider bort mellan fingrarna på mig, ebbas ut lite var dag som går. Det blir lättare säger dem, men han försvinner ju säger jag. Paniken. Jag har inte träffat min bror på mer än tre månader nu och jag har en hel livstid kvar utan honom. Det är inte rimligt. Det är fan inte rättvist.