Det spelar ingen roll hur många bilder jag sätter upp på väggarna.

Det spelar ingen roll hur många dikter jag skriver.

Det spelar ingen roll hur många tatueringar jag skaffar.

Han finns inte här.

Han är inte här.

Han kommer inte tillbaka.

Det känns som att han fortfarande lever. VI får bara inte träffa honom just nu, vi måste bara vänta. Vi försöker leva livet som en bör och väntar. En dag. En dag är han här, med oss.

Idag satt vi och åt middag vid köksbordet som numera känns stort. Vi brukade vara fyra, nu är vi bara två. Mamma berättade att hon hade lust att skrika rakt ut av ilska på träningen idag för att Ben inte finns längre. Hennes ord väckte sorgen, som jag försökt tygla under dagen, till liv. Tårarna började trilla från mina kinder och de gick inte att stoppa. Plötsligt satt vi där vid köksbordet och grät ner i middagen.

Vi pratade om den där sista gången då vi var alla tre. Den där sista gången då jag såg Ben. Den där sista gången som kändes som den första. Den där dagen kändes som dagen då det skulle vända, till det bättre. Den där dagen var första dagen sen pappa lämnade som vi hade en framtidstro. Det fanns en lätt stämning bland oss, det fanns glädje. Den där dagen skulle bli den första av många andra glada dagar, tillsammans. Den där dagen blev den sista.

Det spelar ingen roll hur många gånger jag klickar in på hans facebook-profil.

Det spelar ingen roll hur många gånger jag lyssnar på hans spotify-listor.

Det spelar ingen roll hur många gånger jag skriver på bloggen om honom.

Han finns inte här.

Han är inte här.

Han kommer inte tillbaka.

Det spelar ingen roll hur många gånger jag viskar ut i atmosfären

  ”Ben jag är halv, kom hem”.