Livet har inte slutat göra ont. Livet gör inte mindre ont. Livet gör fruktansvärt jävla pissont och jag orkar inte mer. Sorgen sitter i halsgropen hela tiden, gråten är så nära jämt. Och jag menar verkligen jämt. I bilen på väg upp til Göteborg i lördags. I parken när vi drack öl. På klubben när vi dansade. Dagen efter när vi åt frukost på altanen. På eftermiddagen när vi satt på den fantastiska balkongen. Under konserten när Håkan sjöng så fint. Att livet kan göra så jävla ont och samtidigt vara så fint är inte hanterbart. Hur ska en vara glad och ledsen samtidigt? Hur gör en? 

I slutet av konserten gick tårarna inte längre att trycka tillbaka. De forsade och gjorde kinderna randiga. Håkan pratade om att livet inte alltid är helt enkelt och han sjöng "res dig efter varje smäll, du har en ängel på din axel, din tid kommer". En god vän sa till mig en gång att det var min låt. Och jag försöker verkligen resa mig, jag försöker göra livet. Jag försöker tänka att Ben finns nära, som en ängel på min axel och han ser vart jag sätter mina fötter. Jag försöker tänka att det kommer bli lättare, att det kommer hända bra saker, att min tid kommer att komma. När Håkan sedan sjunger att när vi går igenom tiden så har det bästa inte hänt än smärtar det otroligt mycket att min bror inte kommer vara där och dela tiden med mig. Att när det bästa händer är han inte där. 

Så kommer sommaren, utan Ben. Det är inte rätt. Det är orimligt fel. Fel, fel fel. För han var solskenet och jag är ensam. Kan det inte ta slut nu. Jag har klarat mig hit, snälla livet kräv inte mer. Ge oss honom tillbaka. Låt honom ta studenten på fredag. Jag vill så gärna se honom springa ut med sina klasskamrater. Höra honom skrika "GRABBAR VI KLARADE DET". Jag vill se alla nära och kära gratulera, krama om honom, berätta hur stolta de är och ge honom alldeles för många blombuketter med presentkort. Han förtjänar allt det där. Han borde få uppleva allt det där. Jag borde få uppleva hans student. Mina föräldrar borde få uppleva hans student. Allting är fel, fel, fel.

När Håkan sjöng "du är det finaste jag vet, när allt annat här är falskt och fel" tryckte jag hårt i Eriks hand. Han är det finaste jag vet och allt annat är falskt och fel. Han är den enda som ser, den enda som vet. Jag går inte isär när jag går med honom, i alla fall inte alldeles isär. Jag känner mig isär, jag känner mig trasig. Söndrig. Jag är ingenting, jag är spillror. Det är så det känns. Det har inte slutat göra ont.