vi skrattar
Jag drömde om honom inatt. Jag minns inte drömmens sammanhang men helt plötsligt så satt han bara där framför mig, strålande glad. Jag frågade var han varit hela tiden och han svarade med ett skämt. Jag minns att jag i drömmen tänkte att det här svaret hade inte jag kunnat hitta på. Det är inte min hjärna som konstruerar honom framför mig, han är här. Han sitter här framför mig och vi skrattar.
Idag har det gått ett halvår och jag tror ibland att jag håller på att bli galen. Jag vänder ut och in på varenda tanke, fram och tillbaka. Jag känner alldeles för mycket känslor på en och samma gång. Det är helt enkelt för mycket som ryms inuti min kropp. Det går liksom inte med ord beskriva frustrationens omfattning. Det bottenlösa svarta hålet som jag befinner mig i.
Jag försöker hålla kvar vid drömmen. Hans strålande ansikte. Bilden av oss skrattandes tillsammans. Försöker hålla mig över ytan, han finns kvar någonstans. När jag skrattar så skrattar han med mig. Så måste det vara.
att vara glad
Bland palmer och havsbris (kanske snarare kraftig vind), bland frukostbuffé och hotellhandukar. Vi har det bra. Lite lätt rosiga i huden av den plötsliga solchocken. Doften av solfaktor 30 och salta chips. Här finns ingenting att klaga på. Men här går det inte heller att fly. Att fly var i och för sig aldrig tanken med resan. Tanken var att få göra något, känna sig levande, vila. Komma ifrån måsten som tär på ens redan utmattade kropp. Men bagaget bestod av mer än bara nyinköpta bikinis och tunna bomullsklänningar. Huvudet surrar, tankarna är där hela tiden. Så mycket som gör ont, så mycket att förhålla sig till. Ibland hade en önskat att det faktiskt gick att fly, undkomma det öde som blivit mitt. Samtidigt så har vi det bra här på öns mest besöksvärda hotell. Det svåra är att tillåta sig att glädjas åt det. Glädjas åt solstrålarna mot min skandinaviska hud, de blonda slingorna som börja skymta i håret, glädjas åt den goda maten, lyxen att få vakna upp till en framdukad frukost, glädjas åt möjligheten att få vara här, glädjas över att ha en pojkvän att (redan) sakna. Det är svårt att få lov att vara glad.jag är trött
Ska det verkligen vara såhär nu? För evigt? Jag väntar fortfarande på att du ska komma in genom ytterdörren, slänga träningsväskan på golvet och rota efter kvarg i kylen. Var gång jag sover hemma hos mamma lyssnar jag efter dig på andra sidan väggen, dina sparkar när du sover, dina sena skypesamtal eller din väckarklocka på morgonen. Jag väntar på att du ska slå dig ner vid middagsbordet och kamma potatismosen till en perfekt kub på gaffeln. Men det är tyst och tomt. Jag väntar på att livet ska börja igen, livet så som jag kände till det. Det är en evig längtan. Och jag är så trött. Trött på att försöka leva när det känns som att livet tagit slut. Jag är trött på tomheten. Trött på den brutala ensamheten som finns kvar. Jag är trött och det har inget slut.
Jag behöver min bror
Jag hittar inte orden längre. Eller rättare sagt, jag hittar inga andra ord. Jag har redan skrivit allt. jag hittar inga nya formuleringar. Jag snubblar över samma rader om och om igen. Det är som att känslorna går runt i ett evigt kretslopp. Kontentan är den samme - Jag behöver min bror.
[Snälla kom hem]
så jävla arg
vi kommer alltid vilja ha fler år
"Du får inte ta svartvitt, det är tråkigt! Jag är ju en sån rolig prick", Lillebror fyllde 16år.Imorgon är det din födelsedag Lillebror. 19 år skulle du bli, inte ens 19 hann du fylla. Jag var inte hemma när du fyllde 18, jag missade när du äntligen fick ta ditt körkort och när du hade ditt sista kalas för släkten. Den här gången är det du som inte är här. Den här gången äter jag kladdkakan utan dig. Hur kunde det bli såhär? Jag tror fortfarande inte att jag förstår. Jag drömde om dig inatt, igen. Jag drömde att du ville att familjen skulle vara samlad på din födelsedag, nu blir det inte så. Den familj som vi kände till finns inte kvar. Det är med gråten i halsen och tårar i ögonen som jag skriver detta. Jag saknar dig så. Jag tror inte ens du förstår. Så många gånger som jag tänker på den där dagen, den där sekunden. Tänkt på saker som kunnat förhindra att det hände, tänkt på saker som kunde sudda ut dödsannonsen jag satt upp på väggen. Det är en bisarr värld du lämnat efter dig, en värld jag inte förstår. En värld jag inte ens vet om jag vill vara en del av. Jag saknar dig så. Jag hade behövt ett av dina galna spratt, jag hade behövt få skratta högt och hjärtligt som vi brukade göra. Vi hade alla behövt dig. Imorgon kommer vi vara ännu lite mer vilsna än alla andra dagar. Imorgon skulle ju vara en glädjedag, vi skulle fira dina 19 år. Nu får vi istället tänka på de 18 år som blev, även om de inte räcker. Vi kommer alltid vilja ha fler. Det skulle ju bli fler. Det finns ingen rättvisa i den här världen Lillebror, jag vet att du ville ha fler år här med oss. Jag vet att du hade drömmar, ambitioner och en längtan efter att få bli vuxen. Jag vet att du hade potential till att bli så mycket mer än du redan var och jag skulle följa dig med stolthet. Min älskade Lillebror, imorgon är det din födelsedag.
