Lilla fina mamma. Det är din och alla andra mammors dag idag, men jag kunde inte förmå mig att köpa en present till dig. Jag tänker på den där julen jag och brorsan gav dig och pappa vaccinationer till barn i utsatta länder. Motiveringen löd "eftersom ni redan har allt en kan önska sig, alltså oss, vill vi bidra till att andra kan få behålla allt dem någonsin önskat sig". Nu är det bara jag kvar och vad i världsliga ting ska jag kunna ge dig när allt du önskar dig är Ben. Vi köpte alltid alla presenter ihop, jag och brorsan. Och trots att det både hunnit bli jul och födelsedag sedan han togs ifrån oss känns det fortfarande fel i magen när jag står där i affären och ska försöka hitta en present på egen hand. Du är vår mamma och jag hade velat ge dig något riktigt riktigt fint från oss båda men ingenting känns rätt nu när han inte är här. Du är den bästa mamma jag hade kunnat önska mig och jag vet att Ben kände likadant. Vår älskade mamma. Jag önskar så att jag kunde ge dig allt du någonsin önskat dig.

Det var valborg. Det var fest. Vi var hos en kompis, dansade och sjöng. Drack våra öl och spelade twister. Vi blåste såpbubblor och skrattade. Min öl tog slut och jag gick för att hämta en ny på kompisens rum där jag lagt mina grejer i förvar. Väl över tröskeln slog tanken mig att jag skulle höra vad brorsan gjorde på sitt valborg, han och grabbarna var säkert ute någonstans och hade odrägligt roligt. Såsom de brukar och bör.

Barriärerna som jag så omsorgsfullt byggt upp brast. Tårarna började rinna på en millisekund och sorgen kom med sin fullaste kraft. Min bror finns inte. Han finns inte. 

Det händer ofta att jag glömmer det för stunden, jag tänker att han är här som vanligt. Som han ska vara. Som han bör vara. Men han är inte det. Allt blir så banalt då, i jämförelse. Det blir svårt att återgå till festen. Det blir svårt att dansa, skratta eller sjunga med i låtarna som alla känner igen när hela ens insida värker. När det enda som panikartat snurrar i huvudet är - MIN BROR FINNS INTE. 

Jag hade ett fint valborgsfirande. Vi hade roligt, mina vänner och jag. Men jag önskar, så mycket som en människa bara kan önska, att min bror också varit någonstans och firat valborg med sina vänner. Att vi efteråt kunde prata om alla dumheter som dem hittat på under kvällen och som vi hittat på. Men min bror finns inte mer. Han gör inte det. Hur mycket jag än hoppas, önskar, låtsas, tänker. Det finns inget som kan förändra att jag inte kunde fråga brorsan vad han gjorde på sin valborgsmässoafton.