Jag väcker honom ibland, även om klockan är förbi midnatt. Han sover så tyst, inte ens andetagen hörs. Jag upprepar hans namn, stegrande i oro tills han äntligen svarar. Sömndrucken och förvirrad. "Du var bara så tyst" viskar jag ursäktande. "Jag är här" svarar han och drar mig närmre intill så jag kan känna hur hans bröstkorg metodiskt rör sig upp, och ner. Han är här. Jag är så rädd. Allt jag har kan jag förlora.

Samtidigt som jag tänker att jag redan har förlorat allt infinner sig rädslan, stark och oresonlig, för att förlora något mer. Någon mer. Jag försöker omfamna allt det som finns omkring mig. Hålla det nära. Inget eller ingen av värde får glida ifrån mig. Det är svårt. Vardag och rutiner kommer allt för ofta emellan. Jag försöker framförallt omfamna allt som påminner om min bror. Alla spår och minnen som finns kvar av honom. Det var någon som sa att de som sörjer blir som arkeologer. De letar efter och sparar på alla bevis som finns för att personen vi älskar har levt på den här jorden.
Jag försöker omfamna huset som snart ska säljas. Det hus som vi bott i större delen av min brors liv. Det hus som rymmer alla minnen. Jag kan se honom överallt där, vid kylskåpet förgäves letandes efter snacks, framför spegeln beundrandes sina muskler eller i den för stora soffan skrattandes framför simpsons. Huset rymmer drömmar som kommande renoveringsprojekt, framtida lekandes kusiner och kaffekoppar på ålderns höst. Jag försöker omfamna allt det där som varit och allt det där som skulle ha blivit. Jag försöker omfamna allt det som jag har förlorat. Men jag måste släppa taget. Det går inte att leva i det som varit eller det som skulle blivit. Jag tvingas att leva nu och försöka bygga upp en ny tillvaro på vad som finns kvar. Livrädd för att även det ska fallera. Den enda garantin vi har är att inget är för evigt. Vi kommer att förlora, eller förloras.

Vissa säger att vi ska leva som om idag är sista dagen men det går inte att leva så. Det går inte att leva i rädslan. Vi måste leva som om vi alltid kommer att ha imorgon, vi måste våga det. Annars kommer vi aldrig att faktiskt leva. Vårt samhälle är byggt på tron om en framtid. Allt vi gör och allt vi har bygger på tron om en morgondag, på garantin som vi inte har. Relationer, husköp, utbildning, förhållanden, yrkesval, pensionssparande. Det måste nog vara så.

Men jag är rädd, rädd för att förlora, rädd för att leva. Människor runt omkring mig är rädda. Jag märker hur "kör försiktigt" används allt flitigare och som en genuin uppmaning snarare än lättkastade ord i förbifarten. Jag ser oro i människors ögon när det där smset dröjer lite längre än vanligt eller när någon är lite för sen och telefonen inte ger några svar. Ibland tänker jag att de inte vet vad de är rädda för, och jag avundas dem. Samtidigt, vill jag inte att de ska förstå innebörden av rädslan. Jag vill inte att den ska gro inom dem såsom den har slagit rot i mig. Och så många andra. Vi är många som har förlorat och vi är ännu fler som är rädda.

Allt vi har kan vi förlora, och den sunda gränsen är som alltid annars hårfin mellan medvetandet om våra icke-garantier och den förtröstan på framtiden som krävs för att våga leva.