Jag räknade upp allt som jag inte ville acceptera i mitt liv. Och det var också allt det som jag inte kunde förändra. Punkt efter punkt rabblade jag upp, allt det som jag inte ville finna mig i. Allt det som jag inte kunde förstå skulle vara hela livet. Tårarna rann under tiden som jag pratade och jag hade blicken sänkt. Han höll min hand. Lyssnade, han avbröt inte en enda gång. När jag var klar tittade jag upp på honom och mötte hans blick. "Jag vill inte att det ska vara såhär" sa jag. Han såg plågad ut. Som om han till en bråkdel faktiskt kunde känna den sorg som bodde i mig. Han öppnade munnen.