En dag ska jag skriva om dig, alltså skriva på riktigt. Berätta om dig, om dina 18 år. Berätta om oss, storasyster lillebror. Berätta om våra föräldrar. Berätta om idyllen som vi trodde skulle vara förevigt. En dag ska jag skriva om hur du var, en dag ska jag berätta om dina hyss och din oändliga omtanke. En dag ska jag skriva om hur vi alltid hade varandra. Hur vi delade hemligheter och hur vi alltid skrattade. En dag ska jag tvinga mig själv att orka gå igenom alla de där åren då vi hade det bra. Alla de där åren som jag trodde skulle vara livet. En gång ska jag skriva ner det. Kanske kommer jag låta mina barn, om jag får några, att en gång läsa det. Låta dem veta vad som format mig, vad som gjort mig till den jag är. Jag vill tro att vi formade varandra. Den relation vi hade. Jag försöker att bära den med mig, glädjas över att jag fått lov att uppleva det. Jag vill lära mina barn att på samma vis skratta, dela hemligheter, aldrig avundas varandra och alltid stötta oavsett olikheter. Jag ska skriva ner vår uppväxt, för jag är den enda som kan berätta vår historia nu. Och jag vill aldrig glömma. Jag tänker att du är min Peter Pan nu, att du flyger bland molnen evigt ung. Jag kan aldrig förlora dig igen, såvida jag inte glömmer dig. Det är min största rädsla nu, att glömma och växa ifrån dig så en dag ska jag skriva ner allt. Men jag är inte där än. Just nu gör minnena mer ont än vad de glädjer. Just nu är förlusten större än tacksamheten för vad som varit. Jag vill inte minnas dig genom ett filter av gråskalig sorg. Jag vill minnas dig som den färgskala du var. Så en dag, ska jag skriva om vårt liv. En dag kommer orden och skrivarglädjen att komma tillbaka till mig och då. Då lovar jag lillebror, att minnas. För vår skull, för min skull. Världens bästa lillebror, jag älskar dig.