är det han?
Det var andra gången på kort tid som jag såg honom, eller trodde att jag såg honom. Hållningen, kläderna, ansiktsdragen, den kortklippta frisyren. Till och med sättet han gick på. Hjärtat vaknar till liv, slår fortare. Är det han? En förhoppning om det omöjliga. Ändå, en förhoppning. En värme som sprids i bröstet.
Han går förbi. Det var inte han.
Hjärtat sjunker i bröstkorgen, så långt ner som det bara går. Hoppet släcks. Bröstet blir kallt.
Det kommer ju aldrig att vara han.