Två veckor på socialhögskolan, två veckor som bokstavligen flygit förbi. För det mesta går jag klädd ungefär såhär, stickade tröjor, annars fryser man typ ihjäl. Ikväll har vi vår första sittning och mitt lag har fått temat medeltiden. Jag som trodde att jag aldrig skulle få användning av min renässansdräkt igen men jag tänker att den går att anpassa till medeltiden också. Skillnaden är hårfin, haha. Varför sitter jag inne på en renässansdräkt tänker kanske ni, well jag har spenderat lite för många år på musikskolan i mina yngre dagar.
Om ni vill ha lite chillmysmusik så lyssna på City & Colour eller om ni vill ha något lite tyngre Timbuktus nya Spring, det blir dagens tips. Ha en förträffligt fin helg allesammans, nu ska jag ta mig en kopp kaffe innan kvällens äventyr!
Bruden överst fyller hela 20 år idag, lilla fina Jecklan. Jag saknar mina blondiesar lite extra idag och därför rotat fram denna charmiga bild. Den togs en sommar för längesen då vi var bruna och fina (lider av sommarabstinens). Tänk vad åren går, ja jag börjar känna mig gammal minsann. Ett himla stort jättegrattis, hurra hurra hura!
Alltså att få gå på föreläsningar som är så såhär extremt intressanta kan jag lätt syssla med i 3,5år! Idag handlade det om intersektionalitet och social konstruktion i socialt arbete. För er kanske det bara är en massa random begrepp men jag antecknade så hälften av bokstäverna försvann i min entusiasm. Jag får typ tillfällig dyslexi ibland, hoppar över bokstäver och glömmer ord. I alla fall, det jag egentligen ville få fram var att jag är så himla glad att jag hittat något som intresserar mig så mycket, det är helt nytt för mig! Kan ju inte riktigt påstå att jag känt mig såhär hemma under gymnasiets långdragna genomgångar. Detta känns lovande!
Jag tror det är Buddha som sagt "Happiness is not a destination, it's a way of life". Jag och Buddha är nog ganska oliktänkande på många punkter men när det gäller just det kunde han inte prickat mer rätt. Fast jag skulle nog vilja dra det ännu ett steg, it's a choice. And you gotta work with it every day. Det finns mycket i ditt liv som du inte kan välja men du kan alltid välja din attityd och din inställning gentemot det som du inte kan välja.
Kvällen började kl19 med barnkalas på Sopis (folkmun för Socialhögskolan). Vi dansade så golvet gungade och hade en riktigt go nollefest helt enkelt.
När klockan började närma sig tolv rusade jag, bokstavligt talat, till tåget för att fira Cattyz 20år på en hemmafest i gamla goa Hässleholm. Det slutade kanske inte riktigt som tänkt men så blir det blir det ibland. Fina Cattyz, hängt ihop sen förskolan det ni!
Gör lite som programledarna i ESC, klädbyte. Kanske inte ett lika graciöst sådant på en skitig toalett på ett Öresunds tåg mellan Lund och hlm men ändå!
People get drunk, They hook up with the wrong person And pretend to be okay. People act tough And get mad. People will do anything to distract their heart. They will do anything to distract it from missing someone.
Jag trivs ruskigt bra mitt numera långa, halvblonda, ovårdade hår men alltså den där röda färgen. Jag minns att jag kände mig cool, som vågade. Håret är ändå en så pass viktig grej för många, det har ganska stort avgörande i hur du ser ut och i hur andra uppfattar dig. Jag har aldrig sett mig själv som en brud med långt hår, kanske just därför jag alltid uppfattat dem som så coola. Men nu har jag helt plötsligt långt hår, blir lika chockerad var gång jag ser mig själv i spegeln och framförallt på bilder! Det skulle vara så typiskt mig att klippa av det och färga det rött nu när det äntligen blivit långt och jag fått tillbaka min ursprungliga färg. Ständiga behovet av förändring, det ger ju en sorts kick.
Trött, hungrig, kall, ont i fötter. Första utgången på nation avklarad och jag tycker tåget kan komma nu. Är lite avis på de andra som bor i Lund och slipper pendla menja, jag får ju äta mammas mat så. Jag önskar att jag någon gång ska lära mig att dansa lagom, jag har så sjukt ont i fötter och ben och jag garanterar att imorgon kommer mage och höfter också värka. Hanna tagga ner. Men jag har haft sjukt kul så det får det väl vara värt.
Skotta fram bilen, springa i motvind, missa tåget. Typiskt mig, jag försov mig på min egen studentdag och missar tåget första dagen på universitetet. Men, jag hann och är numera en av alla lundastudenter. Såhär på kvällskvisten börjar jag fundera på vad det är jag egentligen gett mig in på. Det känns verkligen som att jag kastas in i studentvärlden, noll föreberedd. Jag är glad ändå, trots en hektisk morgon var första dagen väldigt lovande. Det kanske blir en socionom av mig till sist!
Sedan Zeyna dog har jag burit på något som jag inte brukade bära på. Jag tänkte skriva sorg men sorgen har lättat med tiden och den är inget som jag bär på konstant men den återvänder, regelbundet. Det som är konstant är en form av medvetenhet. Medvetenhet om att allt kan försvinna, inget är för evigt. Jag brukade använda uttryck som innehöll döden innan olyckan, uttrycken har börjat hitta tillbaka men jag skäms lite varje gång de lämnar min mun. För människor dör, människor som inte borde dö, de dör. Utan att vi någonsin kommer att förstå varför. Det finns en slags rädsla inom mig också, som ett resultat av medvetenheten. Rädsla för att någon mer ska försvinna ifrån mig, någon som inte får försvinna. Någon som jag kanske inte klarar mig utan. Jag drömde att min bror dog och jag visste inte var jag skulle ta vägen. Känslan satt i hela dagen, jag var tvungen att skicka ett sms till honom. Försäkra mig om att han är kvar när jag kommer hem. Försäkra mig om att han kommer sitta på sin plats vid matbordet vid middagen imorgon precis som alla andra middagar. Jag har insett att livet inte går att greppa. Det går inte, jag har försökt. Jag har försökt att samla ihop det i mina armar. Sätta ord på det. Förstå händelser och hitta meningar. Det går till viss del, sen tar det stopp. Människor har kommit och gått i mitt liv precis så som i många andras liv. Ibland obemärkt och ibland väldigt smärtsamt. Men tiden har alltid läkt såren och orden "Hanna klarar sig alltid" har varit lika sanna som de har varit använda. Men vad händer den dagen då någon försvinner som jag inte klarar mig utan? Vad händer när Hanna inte klarar sig. Medvetenheten. Det är den som tänt glöd i rädslan. Medvetandet om att allt kan hända. Ingen är odödlig, inte ens jag.
Hemma igen! Så himla härligt att äta söndagsfrulle med familjen, mamma hade köpt frallor, pappa bittrade om att han tvunget måste skaffa Facebook och lillebror satt yrvaken mittemot. Livet har så snabba vändningar. Igår åt jag frukost i Marocko och imorgon börjar universitetslivet (det kanske jag glömt nämna? Hanna ska börja plugga!). För en månad sen åkte jag hem ifrån Oslo. Galet. Idag är det söndag och jag tänker bara hänga hemma. Förbereda allt som skall förberedas inför skolstarten, packa upp, titta igenom veckans bilder och bara mysa med min familj. Helt ok söndag. Puss på er!
Idag har det regnat och varit allmänt kallt i Marocko men vad gör det! Jag och Ele tog taxi till souken, vilket är en gigantisk marknad som säljer exakt allt. En marockansk version av Ica Maxi. Det var ganska fascinerade faktiskt men vi köpte inget (förrutom Elins pyttelilla tvål) däremot insisterade alla på att bjuda oss på te. Vi avslutade dagen på en italiensk restaurang med världens sötataste servitör i vit mustach och gulligt lespande. När vi skulle gå gav han oss varsin ros och vi dricksade lite extra.
Det finns få saker jag tycker om så mycket som att upptäcka nya platser och havet. Jag kan sitta på en strand i flera timmar, och bara titta. Fundera lite, njuta lite och skratta lite. Denna gången fick jag upptäcka en ny strand, hur bra?! Jag känner mig så ruskigt bortskämd över att bara kunna åka iväg såhär helt plötsligt till ett annat land, en annan världsdel. Att dessutom få göra det med en av mina närmsta vänner. Livet kan knappast bli bättre.
Ibland gör det bara ont och man kan inte riktigt förklara varför. Antingen är det allt eller så är det inget. Det är svårt att sätta ord på, det där som gör ont. Det som ger en uppgivenhet om kvällen och det som gör det svårt att kliva upp ur sängen. Ibland tror jag att man kör sitt race och till sist träffar man en vägg, där det tar stopp. Det smäller och allt hinner ikapp en. Alla små tankar, känslor, händelser, ord som någonsin gjort litegranna ont formas till en enda stor fet klump. Som bara gör allmänt jätteont och man vill skicka iväg den med posten så långt det bara går. Men det är ju också en del av livet, det måste få lov att göra ont ibland. Även om det kan kännas outhärdligt så går det över. Tiden läker alla sår, eller åtminstone lindrar.
Dagens selfie och håret börjar bli långt. Här stod jag och väntade på tåget som så många andra dagar, typ de flesta och då har jag inte ens börjat pendla än.
Tog en fika med Kalle och såg Känn ingen sorg med Linus. Hade ett intressant samtal med hans pappa om att bo utomlands. Sedan gick jag ensam genom stan till stationen och åkte hem. Lyssnade på Håkan i mina nya lurar som jag fick i julklapp. Det här var kort och koncist, godnatt.
Vewe bjöd hem hela gänget till sig strax innan nyår och jag kom dit lite tidigare för att hjälpa till att förbereda därav bilderna ovan. Över jul åker ju alla hem till lilla Skåne och det hade bara varit dumt om vi inte passat på att träffas och bara umgås like the good old days.
Idag har jag mest myst med mina småkusiner. Att få lov att vara någon som de ser upp till är en speciell känsla och jag känner många gånger att jag kanske inte direkt lever upp till det. Men jag försöker bättra mig och jag försöker att prioritera att faktiskt närvara i deras liv just för att jag är deras förebild utan att egentligen gjort mig förtjänt av att vara det. Jag vill fortsätta vara deras favorit-Hanna, storkusinen. På bilden ovan är det minstingen i släkten som hittat storasysterns julklapp (peruken) och studsade runder i den, hon gav samtliga ett gott skratt där på julaftonskvällen.
Att dessa två flyttar ifrån mig känns ju lagom gött. Ingrid kommer som tur är tillbaka efter 6veckor i Stockholm men Ebbish blir kvar i Luleå i alldeles för många år framöver. Det här är den jobbiga biten med att bli vuxen, om man inte själv flyttar iväg så flyttar andra ifrån en.
Fina lilla Emma kom över och vi har druckit alldeles för många koppar kaffe samt te. Vid elva tiden blev vi hungriga och bestämde oss för att baka scones. Jag tror vi har bockat av alla möjliga samtalsämnen och vi har lyssnat på allt från Perikles till Eminem. En helt okej söndag helt enkelt.
Jag firade in det nya året med en hel massa nya härliga människor. Vi käkade nyårsmiddag i ballaste lägenheten i Lund hos två studentbrudar, de hade fixat allt så himla himla bra! Totalt var vi 9st och de enda jag kände sen innan var Ebba och Ingrid. Man skulle kunna tro att när ett gäng främlingar firar nyår tillsammans blir det lite stelt och pinsamt, men ikke! Det var go stämning hela kvällen, vi skålade och lekte lekar. Shottade i skafferiet och skrattade för att sedan gå ut och se raketer och krama samtliga ett gott nytt år. Det härliga med nyårsafton är ju att det är efter tolvslaget som festen börjar, vi tog tåget till Malmö och dansade till klockan slog fem. En falafelrulle för 25kr på det och halv åtta låg jag hemma i min säng redo för några timmars sömn.