Igår var det två år sedan Zeyna gick bort. Jag kommer aldrig glömma det där telefonsamtalet som på så många sätt påminner om det samtal jag fick den 30e september. Chocken, paniken, det måste blivit något fel. Två år har gått och Zeyna fattas fortfarande. Jag har tänkt på henne ofta, jag har sett henne överallt - någon på bussen som haft samma frisyr, en tjej på andra sidan gatan som rört sig likadant. De föddes samma år, Zeyna och min bror. De var fantastiska båda två, så älskade. Jag har börjat tänka att jag mött döden i fel ordning. Jag skrev mycket även då, och knappt två månader efter olyckan skrev jag bland annat det här - medvetenhet. Den som vill får gärna läsa, för det är det jag tänker på idag.