Vi skulle kunna kalla det för en måndagskänlsa. Ångest, nedstämdhet, orkeslös, meningslöshet, vill bara stanna i sängen. Men jag har den känslan på mer än bara måndagar. Den är där och lurar hela tiden, varenda minut jag lämnas åt mitt mitt eget sällskap bryter den igenom. Jag vet att jag inte kan undvika att vara själv men kampen att hålla modet uppe  blir så mycket svårare då. Bland andra går det att distrahera tankarna, låta sig luras att allt står rätt till. Jag är sen nästan varje morgon till skolan, om jag nu kommer till morgonföreläsningen överhuvudtaget. Vi kan skylla på att jag är sådan, morgontrött och tidsoptimist. Det stämmer väldigt bra men nu fattas viljan att ens ta mig iväg. Allt som händer ställs i relation till sorgen och förlusten och då ter sig allt så väldigt meningslöst. Jag kämpar för att kunna försöka vara glad samtidigt som jag är ledsen, jag måste hitta den balansen. Att faktiskt kunna glädjas åt saker som händer trots att jag sörjer Ben. Det är svårt. Jag känner mig berövad på ett liv som hade kunnat bli fantastiskt. Jag vet att det fortfarande kan bli bra, även om känslan inte är så just nu, men det kommer alltid att ha kunnat vara bättre. Det skulla vara bättre om han var här med oss. Ni som känner mig vet också att det inte är enbart den sorgen som familjen går igenom vilket också gör att den där måndagskänslan växer och rotar sig djupt. Det känns som att jag går runt och bär en tung last på min rygg. Min kropp är trött, nästan utmattad av tyngden. Hjärnan arbetar långsamt, tankarna är ofokuserade. Det sägs att det som drabbar en människa vid en förlust, en sorg kan liknas vid en depression och det är nog så. När vi hade föreläsning om just depression för några veckor sedan kunde jag känna igen mig i oroväckande många av symptomen men jag vet att jag inte är sjuk, jag sörjer. Jag har måndag hela veckan.

Igår hade vi varit tillsammans i ett och ett halvt år. Det är en ganska lång tid. Vi båda kunde konstatera att det går att dela in vårt förhållande i fyra epoker. Första epoken - nykära och osäkra innan han reste. Andra epoken - ett halvårs distans på varsin sida av jorden fyllt av saknad och brusiga skypesamtal. Tredje epoken - försommar hemma och äntligen tillsammans, det fanns inga större bekymmer än att han jobbade kontorstider och jag obekväma tider. Fjärde epoken - när allt som inte fick hända hände i mitt liv, fler tårar än stjärnor på himlavalvet.

Jag kan inte säga att det har varit lätt eller ens självklart alltid. Det har varit en kamp precis som allt annat det senaste halvåret. Jag skulle utan tvekan kunna påstå att det varit den värsta tiden i mitt liv, men han har funnits där. Han har hållt sina armar runt mig när tårarna forsat. Han har andats lugnt i mitt öra när paniken tagit över fullständigt. Han har gjort mig sällskap när jag känt mig som ensammast i världen. Han är den som alltid ställt upp. Vi har inte alltid förstått varandra. Vi har stundvis varit trötta på varandra, utslitna av obegripliga omständigheter och hårt plugg. Vi har bråkat och tjafsat. Men vi har alltid hittat tillbaka till varandra och aldrig somnat ovänner. Han är min allra bästa vän och jag älskar honom så. 

Jag försöker hänga med. Jag försöker vara en fungerande samhällsmedborgare. En fungerande vän. Flickvän. Dotter. Jag försöker. Ibland lyckas jag, och ganska ofta misslyckas jag. Jag fungerar ju inte, så är det. Men jag tycker inte heller om tanken på att vara en belastning. Jag försöker att kräva så lite som möjligt. Jag försöker att hålla modet uppe. Jag försöker visa på att jag har en klämparglöd. För jag lär ju ha förbrukat min dos av "det är inte bra"-svar på hälsningsfrasen som jag hatar mest av alla. Folk tröttnar om jag aldrig säger något positivt. Och om ingen frågar så tänker jag att jag inte heller bör belasta någon med att själv inleda en konversation om mina bekymmer. Det blir så jobbigt när människor obekvämt inte vet vad de ska svara och jag obekvämt inte vet vad jag ska säga. Mitt liv är ju lite av en party pooper. Ibland känns det också som att jag förväntas fungera nu, att det som hänt inte längre borde påverkar mig i varenda liten minut. Men det gör ju det. Jag är fortfarande mentalt trött nästan hela tiden. Har en koncentrationsförmåga som sjunkit below average och brottas konstant med känslan av total jävla meningslöshet. Och jag vet inte om det är jag själv som inbillar mig dessa förväntningar från omgivingen i mitt huvud eller om de faktiskt finns där, det är svårt att säga. Men det känns som att det finns en förväntan på hur en ska vara hela tiden, oavsett vad en människa bär på så finns det förväntningar. En förväntan kring när en ska vara ledsen, när en ska vara glad, när en får lov att prata eller när en ska vara tyst. Det finns sociala koder och en socialt accepterad norm, gällande precis allt.

Idag som så många andra dagar var jag och mamma ute i skogen och gick. Naturen är en fantastisk tillgång. Den är så kravslös. Det finns inte en enda förväntan på mig. Den bara är där och den är vacker. Den tillåter mig att vandra bland träden utan minsta lilla krav på gengäld. Naturen är inte beroende av mig, den bryr sig inte ens om att jag är där. Naturen har sin egen gång och jag får lov att bara finnas till. Andas. Jag kan sörja där precis hur jag känner för. Jag kan tänka fritt. Jag kan vara hursomhelst, för det finns inga sociala koder och förväntingar. Det är inget av träden som blir obekväma, fåglarna kommer inte sluta sjunga. Jag behöver inte ens försöka fungera.