så du vet
Jag har inte riktigt levt sen du dog.
det spelar ingen roll, det är allt jag har
Det spelar ingen roll hur många bilder jag sätter upp på väggarna.
Det spelar ingen roll hur många dikter jag skriver.
Det spelar ingen roll hur många tatueringar jag skaffar.
Han finns inte här.
Han är inte här.
Han kommer inte tillbaka.
Det känns som att han fortfarande lever. VI får bara inte träffa honom just nu, vi måste bara vänta. Vi försöker leva livet som en bör och väntar. En dag. En dag är han här, med oss.
Idag satt vi och åt middag vid köksbordet som numera känns stort. Vi brukade vara fyra, nu är vi bara två. Mamma berättade att hon hade lust att skrika rakt ut av ilska på träningen idag för att Ben inte finns längre. Hennes ord väckte sorgen, som jag försökt tygla under dagen, till liv. Tårarna började trilla från mina kinder och de gick inte att stoppa. Plötsligt satt vi där vid köksbordet och grät ner i middagen.
Vi pratade om den där sista gången då vi var alla tre. Den där sista gången då jag såg Ben. Den där sista gången som kändes som den första. Den där dagen kändes som dagen då det skulle vända, till det bättre. Den där dagen var första dagen sen pappa lämnade som vi hade en framtidstro. Det fanns en lätt stämning bland oss, det fanns glädje. Den där dagen skulle bli den första av många andra glada dagar, tillsammans. Den där dagen blev den sista.
Det spelar ingen roll hur många gånger jag klickar in på hans facebook-profil.
Det spelar ingen roll hur många gånger jag lyssnar på hans spotify-listor.
Det spelar ingen roll hur många gånger jag skriver på bloggen om honom.
Han finns inte här.
Han är inte här.
Han kommer inte tillbaka.
Det spelar ingen roll hur många gånger jag viskar ut i atmosfären
”Ben jag är halv, kom hem”.
om det fanns ord
Om det fanns ord för den här smärtan som en människa tvingas känna när någon så nära går bort. Ord som verkligen kunde beskriva, skildra, förklara smärtans fulla egenskap och omfång. Dess djup och hur den inte har något slut.
Jag är rädd att jag inte hade använt dem orden. De hade varit för starka, för känsloladdade för andra att våga försöka förstå dess fulla innebörd.
imorgon skulle vara din tur
Det skulle bli din tur imorgon. 3 år äldre, 3 år klokare. 3 år längre. Älskade Lillebror. Jag gråter mig till sömns om nätterna, tomheten är outhärdlig men det som smärtar allra mest ikväll är att du inte får uppleva din studentdag. En dag som de allra flesta längtar efter och du var en av dem som längtade efter den lite extra. Studenten var milstolpen. Planerna var stora. Du och kusinen skulle fira dagen ihop. Som ni båda kämpat för att komma till denna dag. Kusinen har gjort sitt bästa för att imorgon ska bli såsom ni planerade. Tomheten är outhärdlig. Imorgon är fortfarande Victors dag och jag vill tro att du tittar ner på oss från himlen. Men som det smärtar att du inte får fira dagen med honom. Som det smärtar att du inte får samma chans. Samma möjlighet till livet som alla andra studenter. Jag tror inte det finns någon smärta där du är, jag tror du är skonad från den men jag tror att du ändå velat vara här med oss. Imorgon skulle ju vara er dag. Ni skulle skina ikapp med solen. Imorgon får Victor skina för er båda. Älskade Lillebror. Så många gånger jag tänkt denna vecka "om allt bara hade varit som vanligt, som det skulle" och det gör ont att leva så.
håkan sätter ord på det
Livet har inte slutat göra ont. Livet gör inte mindre ont. Livet gör fruktansvärt jävla pissont och jag orkar inte mer. Sorgen sitter i halsgropen hela tiden, gråten är så nära jämt. Och jag menar verkligen jämt. I bilen på väg upp til Göteborg i lördags. I parken när vi drack öl. På klubben när vi dansade. Dagen efter när vi åt frukost på altanen. På eftermiddagen när vi satt på den fantastiska balkongen. Under konserten när Håkan sjöng så fint. Att livet kan göra så jävla ont och samtidigt vara så fint är inte hanterbart. Hur ska en vara glad och ledsen samtidigt? Hur gör en?
I slutet av konserten gick tårarna inte längre att trycka tillbaka. De forsade och gjorde kinderna randiga. Håkan pratade om att livet inte alltid är helt enkelt och han sjöng "res dig efter varje smäll, du har en ängel på din axel, din tid kommer". En god vän sa till mig en gång att det var min låt. Och jag försöker verkligen resa mig, jag försöker göra livet. Jag försöker tänka att Ben finns nära, som en ängel på min axel och han ser vart jag sätter mina fötter. Jag försöker tänka att det kommer bli lättare, att det kommer hända bra saker, att min tid kommer att komma. När Håkan sedan sjunger att när vi går igenom tiden så har det bästa inte hänt än smärtar det otroligt mycket att min bror inte kommer vara där och dela tiden med mig. Att när det bästa händer är han inte där.
Så kommer sommaren, utan Ben. Det är inte rätt. Det är orimligt fel. Fel, fel fel. För han var solskenet och jag är ensam. Kan det inte ta slut nu. Jag har klarat mig hit, snälla livet kräv inte mer. Ge oss honom tillbaka. Låt honom ta studenten på fredag. Jag vill så gärna se honom springa ut med sina klasskamrater. Höra honom skrika "GRABBAR VI KLARADE DET". Jag vill se alla nära och kära gratulera, krama om honom, berätta hur stolta de är och ge honom alldeles för många blombuketter med presentkort. Han förtjänar allt det där. Han borde få uppleva allt det där. Jag borde få uppleva hans student. Mina föräldrar borde få uppleva hans student. Allting är fel, fel, fel.
När Håkan sjöng "du är det finaste jag vet, när allt annat här är falskt och fel" tryckte jag hårt i Eriks hand. Han är det finaste jag vet och allt annat är falskt och fel. Han är den enda som ser, den enda som vet. Jag går inte isär när jag går med honom, i alla fall inte alldeles isär. Jag känner mig isär, jag känner mig trasig. Söndrig. Jag är ingenting, jag är spillror. Det är så det känns. Det har inte slutat göra ont.
