Idag har det gått två månader och jag väntar fortfarande på att den här mardrömmen snart ska vara över. Jag hade kämpat mig till skolan idag och satt i en diskussion kring socialförsäkringar och sjukpenning när det plötsligt tog grepp om mig igen - han kommer inte tillbaka. Hela dagen har varit en dålig dag, datum har en märklig förmåga att påminna en om verkligheten, men när jag satt där och för en sekund tittade ut genom fönstret slog det mig så väldigt. Att han kommer inte hem. Jag vet ju det egentligen, varje dag går åt till att tänka på Ben men det är inte alltid som den faktiska konsekvensen orkas med. Jag slår undan den ibland, lägger det åt sidan, glömmer bort för ett tag. Men sorgen är inte bara nu, han kommer inte hem till våren. Han är borta. Dessa två månaderna är bara början på resten av mitt liv, utan honom. Den där smärtan som följer den insikten, är nästintill outhärdlig. Jag har skrivit om frustration förut och det är verkligen det jag känner. En extrem frustration över att det finns inga sätt att förändra det som har hänt. Det finns inget som kan få honom tillbaka. Och jag är rädd för resten av mitt liv utan honom. Jag är skitskraj. Det blir lättare med tiden att hantera det som hänt, sorgen kommer att bli hanterbar. Det säger alla, det säger jag. Men den tid som går åt till att göra sorgen lättare kommer också innebära att jag kommer längre ifrån honom. Att jag kommer skapa en ny vardag där han inte längre fysiskt finns. Jag är rädd för det. Jag vill ha honom nära. Jag vill komma ihåg precis allt. Jag vill aldrig att vardagen ska sluta påminna om honom. Jag har börjat skriva en lista över allt som jag vill komma ihåg. Så fort jag tänker på en händelse, egenskap eller detalj som Ben hade så skriver jag ner det. Tiden måste få göra sorgen lättare att bära för att jag på något sätt ska orka leva men jag tänker aldrig låta honom glida ifrån mig. 

Jag satt och stirrade på din dödsannons som sitter uppsatt med en klump häftmassa ovanför skrivbordet. Jag fäste blicken på slutdatumet - 30 september 2015. Jag försökte greppa det, försökte ta på det. Det är fortfarande nästintill omöjligt. Det översta datumet är så självklart, ditt födelsedatum hade jag kunnat rabbla i sömnen. Men så finns det ett datum till och det vill inte sjunka in. Det sitter där så konkret på väggen, så talande och ändå så främmande. Oavsett hur länge jag stirrar, det går inte att greppa. Det går inte att ta på. Du har ju bara ett datum.

Jag tänker många gånger tillbaka på tiden då jag reste. Den utopi som jag då levde i. Omringad av vänner på de mest fantastiska platser. Att just jag vunnit livets lotteri och fått möjligheten att resa till andra sidan jorden utan någon direkt större ansträngning. Jag hade möjligheten att spendera pengar i tre månader i Asien utan att knappt ens skämmas. Jag tänkte många gånger på det där, hur lyckligt lottad jag var, och att jag dessutom hade en familj som stod med öppna armar och bara väntade på att jag skulle komma hem. En kärleksfull familj i ett stort hem. Jag tänker ofta på min längtan hem till dem där på slutet av resan. Hur jag såg fram emot den där dagen då jag skulle få komma hem igen, borta bra men hemma var ju faktiskt bäst. Det var ännu en sak som jag var så otroligt tacksam över där på andra sidan klotet, att hemma faktiskt är bäst. Att vi har det så otroligt bra i Sverige, trots stundvis hemskt klimat, och att jag dessutom hade en fantastisk familj. Jag skrev med min bror och avslöjade att jag skulle komma hem tidigare, han såg också fram emot min hemkomst. Så kom dagen då han och hans dåvarande flickvän hämtade mig tidigt på morgonen på Höörs kalla station. De hade fått gå upp orimligt tidigt för att köra en lång väg i ens ärende att hämta mig. Mamma och pappa visste inget, de hade bara fått order om att ordna en rejäl drömmig frukost. Och det var den. Huset var fullt av glädje och kärlek när jag kom in genom dörren och jag omfamnades av både stämningen och mina föräldrar. Min bror sken som en tupp, han hade fixat det här.

Sen vände det. Inget av det där som jag nyss målade upp finns längre kvar. Jag har inte skrivit om det som hände i min familj i somras. Det som slog bort marken under våra fötter. Dels för att vissa saker är privata och dels för att jag inte velat trampa på någons tå, jag har inte velat smutskasta någon, inte velat ge andra anledningar att inte tycka om mina föräldrar. I början av juli släppte pappa en bomb, han hade fått känslor för en annan kvinna och bestämt sig för att lämna mamma, oss. Jag vet att separationer har blivit något av en norm och att en är ute på hal is när en börjar prata om att de kan göra skada. Jag kan bara utgå ifrån den jag själv upplevt och utan att trampa på någon annans tå vill jag påstå att den gjorde skada. Den här separationen gjorde och gör fortfarande ont. Den var dramatisk och traumatisk och allt annat än lätt att hantera för någon utav oss.

När pappa ringde mig den där jävla dagen som aldrig skulle fått lov att existera, hade vi nästan inte haft någon kontakt alls de senaste månaderna på grund av hans beslut att lämna oss. För det var så jag såg på det, det var så konsekvensen av det hela blev för mig, att han lämnat oss. Även om han såg det som att han endast lämnade relationen med mamma. Jag hade tre missade samtal innan jag bestämde mig för att ringa tillbaka den där jävla dagen och magkänslan var inte bra. Något hade hänt.

”…FINNS HAN INTE MER?!?!?”
” Nää.…”

Om marken slogs bort under våra fötter i somras så gick hela jorden under den här gången. Min lillebror, min enda bror, mitt enda syskon, hade omkommit i en bilolycka. Den där jävla dagen.

Jag känner mig som en hund vars svans någon ryckt bort, jag vet inte ens hur jag håller balansen längre. Allt det där som jag längtat hem till på andra sidan planeten har ryckts ifrån mig. Jag har ingen familj längre. Den familj som jag känt till, det som jag kallat för familj – finns inte längre. Och jag har inte ens kvar min bror att dela det med. Han som var min andra hälft, han som jag delade blod med, hörde ihop med. Jag klarar knappt av att göra något längre. Allt skrämmer mig. Allting känns läskigt och bara en sådan grej som att gå till affären känns som att bestiga ett berg.  Jag är vilsen i alla situationer. Jag har aldrig varit så förut, saker och ting har sällan skrämt mig men hur är en hund utan svans? Hur är jag Hanna utan det som jag kallat familj, det som jag har älskat så.

Framförallt, hur är jag Hanna utan Ben?

 

Idag var vi på en superintressant och viktig föreläsning angående våld i nära relationer. Det var kriscentrum här i Lund som kom och delade med sig av deras erfarenheter och den problematik som de möter på arbetsfältet. Det är väldigt givande med besök från verkligheten, den problematik som de möter är vårt framtida arbetsfält. Sådana besök ger en slags aha-känsla, eller "juste! det är ju det här jag ska göra!". Plötsligt blir det konkret, relevant och livsviktigt. Jag vill hjälpa, det är därför jag läser det här. Och föreläsningen berör, de historier som de berättar träffar rakt in i hjärtat. Men inom mig pågår ett krig. Sorgen är en egoistisk grej. Ni vet den här klyschan "för att hjälpa andra måste en själv vara hel" och det ligger en hel del i det där. Även om jag blir berörd och känner att jag vill hjälpa så gör det också att allt det som finns inom mig bubblar upp. Jag har inte varit med om våld i nära relationer och allt det fruktansvärda som hör därtill men jag har varit med om en annan sorts krissituation. Eller rättare sagt jag är med om en annan sorts krissituation och min smärta, min sorg, min kris tar så offantligt stor plats inom mig. Och allt det där berörs när jag berörs. Alla känslor är sammanlänkade på nått vis. Jag kan inte enbart känna sympati med andra när jag själv är på botten. Många vill gärna hjälpa mig, pusha mig framåt, att gå till skolan. "Det är bra att försöka få tillbaka rutiner, lite struktur som håller en uppe". De har absolut rätt, men min skola går ut på att lära sig hjälpa andra i fruktansvärda situationer. Jag kan inte sitta på en föreläsning alldeles neutral och bara mata på som en maskin för att hitta tillbaka till rutiner. Det vi läser om i skolan berör, det väcker känslor och det kräver att vi så småningom ska kunna hjälpa andra och just nu går all min energi åt att försöka hjälpa mig själv. Just nu känner jag inte att jag hade kunnat vara en bra socionom eftersom jag inte är hel.

Det finns inget vackert med den här sorgen, med den här smärtan. Den är brutal. Den växer i bröstet som ett monster, äter upp dig bit för bit. Den tär på dina krafter, gör dig ständigt trött. Den bultar konstant även om du för stunden försöker hålla dig sansad. Den får dig att gråta och gråten tar ett sådant grepp om dig att hela kroppen krampar. Så många gånger som gråten har övergått till desperata skrik utan ljud. Sorgen tar över allt. Det finns inte plats för glädje, lust, vilja. Monstret lämnar ett stort tomrum där i bröstet, som inte går att fylla. Det gör bara ont. Varje andetag är en värkande kraftansträngning. Jag är inte mer än en enda stor hög med brutal sorg.

Jag har varit hemma jättemycket senaste tiden, såklart. Men särskilt senaste veckan då sorgen och saknaden bara eskalerat. Sorgen är stor här med men det finns något tryggt och skönt i att befinna sig i det som jag kallat hem sen dess jag var 10 år. Ben finns här på ett helt annat sätt. Och när jag vill vara riktigt nära går jag upp på hans rum. Numera är det bara mamma som bor i huset och det är en sorg i sig. Det finns så många olika typer av sorger och i vår familj kom alla på en och samma gång. Varje dag är en kamp, för oss alla. En kamp att vilja leva. En kamp att orka följa med när livet måste gå vidare. Men mitt hem är fortfarande mitt hem även om det som en gång var ens trygga borg tycks stå i ruiner.