2016. Det blir första året då han inte finns. Jag kan inte påstå att jag känner någon glädje för att gå in i ett nytt år, inte utan min bror. Idag har det gått tre månader utan honom, tiden tickar ifrån honom och vi måste bara motvilligt följa med. Det kommade året har inga förutsättningar alls för att bli mitt bästa år, inte ens ett bra år. Men kanske att det just därför i alla fall blir lite ljusare än det gångna.

Julafton. Denna dag. Det började som en helt vanlig dag numera, mamma kom hem från friskis och jag dukade fram frukost. Mamma konstaterade att det här är en dag som alla andra, bara att den är mer koncentrerad. Den nästan darrar, sa hon. Och det stämde. Men det blev först påtagligt att det var julafton och att det inte var som alla andra jular när vi packade in oss och klapparna i bilen. Med oss menar jag, mamma och jag. Där satt vi, bara vi. Redo att åka. Det kändes konstigt, tomt, märkligt adjektiven är många men knappast positiva kring känslorna där i bilen. Det blev så väldigt tydligt att ingenting är som vanligt. När alla var samlade började mormor med att tända ett ljus för Ben innan vi högg in på det traditionella julbordet. Ljuset satt i en ljusstake som Ben gjort i slöjden och sedan gett till mormor. Vi grät allihop. Han skulle ju vara här och äta upp alla prinskorvarna som alla andra år. Kvällen gick och vi fick skratta också. Men hela tiden den där tomheten, saknaden, frånvaron. Han var inte där och delade ut klapparna med småkusinerna, hans namn stod inte på ett enda paket, det fanns ingen trisslott för honom i år. Hela tiden påmind, han är inte här. Pappa var inte heller med. Denna dag bestod egentligen av två sorger. Bröllopsbilderna hängde med de andra bilderna på väggarna där också Ben finns med, de vittnar numera om en tid som inte längre finns. En tid som känns så nära och ändå så långt bort. Vi packade in oss i bilen för att åka hem igen, mamma och jag. Där satt vi, bara vi.

Jag kommer på mig själv med att försöka kompromissa med livet. Han kunde väl få vara kvar hos oss ett tag till, han kunde väl få hinna ta studenten. Varför skulle det just vara en lastbil på vägen? Varför kunde inte Ben få vara en av alla dem som faktiskt klarar sig? Han kunde väl ha änglavakt som i alla andra historier en hör.

Jag kan väl åtminstone få ringa honom.

 Men livet ger mig inga kompromisser.

Jag tror inte jag hade nöjt mig med några kompromisser. Jag vill ha Ben här, alltid. Men det är frustrationen över maktlösheten som letar efter ett sätt, ett kryphål. Jag vill inte acceptera livets villkor. Det finns ingen rättvisa i dem. 

Jag skrev tenta idag det gick inte alls bra. Jag frös konstant i den stora tråkiga salen och tentamenshäftet med frågorna tog aldrig slut. Jag började tänka på Ben. Tänkte på den där gången för längesen då vi bakat chokladbollar och blandat saft i en petflaska, cyklat till den gamla skolan en bit bort där vi spelat fotboll och haft picknick. Bara han och jag. Det är bara jag som kan komma ihåg de där sakerna nu, det är jag som måste minnas för oss båda. Jag försökte koncentrera mig ytterligare på tentan men det var lönlöst. Efter fem timmar var paniken så påtaglig att jag helt enkelt inte orkade mer. Jag lämnade in tenta-häftet som aldrig tog slut och cyklade allt vad benen hade hem. Gråten bubblade i ögonen. Benen trampade och trampade, nästan som om Ben skulle sitta där hemma och vänta på mig. Det gjorde han inte. Jag slängde mig på sängen och bara grät. Grät och grät. Han fattas mig så otroligt mycket. Jag vill inte försöka längre, jag vill inte försöka göra saker, skriva tentor, plugga, umgås. Varför ska jag göra det när inget hjälper. Inget får honom tillbaka, jag orkar inte mer.

”Jag vill inte leva mer” det är dem orden som snurrar i mitt huvud. Jag har så svårt för att känna att det här livet är värt att leva. Hur ska en hantera en pappa som lämnar, en mamma som blir lämnad och en lillebror som går bort på en och samma gång? Sorgen över lillebror är såklart störst men jag är kvar, splittrad mellan mina föräldrar. Besviken på pappa. Orolig för mamma. Utan min lillebror, mitt enda syskon. Hur är det meningen att en ska överleva det?

Igår var det två år sedan Zeyna gick bort. Jag kommer aldrig glömma det där telefonsamtalet som på så många sätt påminner om det samtal jag fick den 30e september. Chocken, paniken, det måste blivit något fel. Två år har gått och Zeyna fattas fortfarande. Jag har tänkt på henne ofta, jag har sett henne överallt - någon på bussen som haft samma frisyr, en tjej på andra sidan gatan som rört sig likadant. De föddes samma år, Zeyna och min bror. De var fantastiska båda två, så älskade. Jag har börjat tänka att jag mött döden i fel ordning. Jag skrev mycket även då, och knappt två månader efter olyckan skrev jag bland annat det här - medvetenhet. Den som vill får gärna läsa, för det är det jag tänker på idag.