Jag drömde om honom inatt som så många nätter förut. Vi visste om på något sätt att han skulle tas ifrån oss, att han inte skulle få leva på den här jorden mer. Vi var ute och gick en lång promenad hans sista kväll, hela familjen. Vid slutet av promenaden stannade han och lutade sig över ett högt bord. Hakan vilade i högerarmen som stötte mot bordet och den andre armen låg ut över bordskivan. Sådär som han brukade stå och hänga över köksön där hemma. Jag ställde mig bredvid honon och lutade mig mot hans axel. Hans fria hand letade upp min och tog ett grepp runt den. Sorgen att han skulle försvinna kom över mig och jag började gråta, vände mitt ansikte mot honom "det är så jävla, jävla, jävla orättvist!". Jag såg hur tårarna bubblade upp i hans ögon men han hade fortfarande blicken fäst rakt fram. Nästan som om han var rädd för reaktionen som skulle följa om han mötte min. Men han sa inget han bara ryckte på axlarna ungefär som "vad ska en göra". Mina tårar fortsatte att komma och jag sa till honom att jag bett till Gud att han skulle få leva. Han kramade min hand hårdare. Någonstans där vaknade jag. Bilden var så tydlig som om det var verkligt. Hans något rädda ansikte, tårar som motvilligt rann ur ögonen och den fästa blicken rakt fram. Hans sammanbitna käke vilandes i handflatan och den andra handen hårt kramandes om min. Han ville leva.

 

 Jag skrev ett tal till honom för jag hade lovat mig själv att jag skulle skriva ett till hans student. Jag ville göra det för honom. Jag skrev det kort och hastigt kvällen innan begravningen och jag fick aldrig tillfälle att läsa upp det. Men jag skrev det.

 

Jag är en sån som en tycker synd om. Just nu är jag det. Människor lider när de ser mig. Jag ser det i deras ögon, deras sätt att titta på mig. Deras sätt att le när de möter mig i affären. Det är något i deras ansikten som säger "jag vet vad du går igenom, jag lider med dig". Det känns nästan som om jag vore sjuk. Alla har överseende med att jag inte hör av mig, överseende med att jag inte svarar dem, att jag inte orkar. Ja, människor har överseende med nästan allt just nu. Och jag förstår det, men jag vet inte hur jag ska bete mig. Jag vet inte hur jag ska bemöta deras sympati, deras medlidande. Jag vill inte ha den här rollen.

Nu får du faktistkt ta och komma hem. Det räcker nu, jag vill jag inte mer. Väck mig ur denna sjuka dröm. Ta mig ur denna dåliga film. Säg att det har blivit ett extremt jävla missförstånd, blås av begravningen. Säg att det har löst sig sådär som det alltid ska göra. Kom hem nu.

Igårkväll tänkte jag på annat, jag skrattade och jag levde litegrann. Det fick jag betala för idag, tio gånger om. Sorgen kom över mig redan i drömmen och när jag vaknade tog den över hela min existens sådär som den gör emellanåt. Jag tog bilen genom höstrusket från Lund till min familj på landet och jag grät hysteriskt hela vägen dit. Jag tjöt och jag snorade och tårarna blötte ner både kinder och halsduk. Jag saknar min bror så fruktansvärt mycket och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Vi har alltid varit Hannaben, folk har sagt våra namn i ett andetag ungefär som ett dubbelnamn. Som om vi hörde ihop och nu vet jag inte hur jag ska vara Hanna utan Ben. Min absoluta favoritperson, no doubts, har alltid varit han. Vi har hängt ihop han och jag, storasyster lillebror. Vi har inte haft samma umgängeskrets eller samma intressen, vi var bra på olika saker och vi var dåliga på olika saker. Men det var just det som gjorde det, vi konkurrerade aldrig. Vi skrattade åt samma saker, vi drev med våra föräldrar, tittade på alldeles för många dåliga youtube-klipp. Vi kunde hänga upp oss på en liten liten sak och göra världens grej av det, skratta sådär så vi fick magont. Jag minns en gång då vi var i vårt esse och mamma blev arg "nu får det räcka! lugna ner er!" men egentligen var hon mest avis på att vi hade så roligt och så länge utan att hon egentligen förstod det roliga. Vi hade vår chargong han och jag. Vi delade så mycket mer än bara vår humor såklart, vi var ju syskon. Och idag saknar jag det där så mycket att det river i mig, vänder ut och in på mig. Idag har sorgen tagit över hela min existens men så länge han finns kvar i mitt minne och hjärta så kommer jag alltid vara Hannaben. 

Om jag får lov att vara glad för något mitt i allt det mörka så är jag glad för honom. Glad för hans famn när tårarna faller. Glad för hans tålamod när frustrationen tar över. Glad för att han finns kvar även om allt annat har rasat.

Idag har jag gjort mer än att bara existera. Idag har jag haft saker inplanerade, idag har jag fungerat. Och det skrämmer mig. Jag kan fungera. Jag kan för en kort stund hålla ett samtal om något helt annat. Jag kan ta mig från punkt a till punkt b. Jag kan svara på ett sms. Jag kan göra mer än att andas. De första dagarna kunde jag inte tänka längre fram än en timme. Att fråga vad jag ville var helt lönlöst. Att försöka nå mig på telefonen var ännu mer lönlöst. Bortsett från sorgen och allt som hör därtill så var jag apatisk. Jag ville inget. Jag visste inget. Jag kände inget. Jag är rädd för att livet ska gå vidare, livrädd för att skapa mig en vardag utan honom. Jag sitter just nu lite smått skamsen över att jag faktiskt har fungerat. Skamsen över att kroppen slagit på överlevnadsinstinkten - "Nu ska hon ta sig igenom det här!" Är det för tidigt? Gråter jag för lite? Borde jag verkligen fungera redan? Men sorgen finns där, saknaden finns där. Idag har jag saknat honom så himla mycket att allt som min kropp är gjord av har ryckt av rastlöshet, maktlöshet och hopplösthet. För jag vet ju att den där saknaden kommer aldrig gå över. Och har jag egentligen fungerat såsom jag brukar? Nej, jag har bara gjort mer än att just precis andas. För att jag måste. För att kroppen vill överleva även om jag just nu bara egentligen vill gå i ide. Lägga mig i fosterställning.

 

Jag har tyvärr inget klämcheckt, bra, klyschigt, hoppfullt slut på den här texten, på de här osammanhängande tankarna. Så jag slutar helt enkelt här, mitt i den ändlösa saknaden.

Jag måste skriva. Inte för att jag är stark. Inte för att jag förstått vad som har hänt. Inte för att jag är redo att leva livet som vanligt. Utan bara för att. För att jag måste göra något. För att jag måste få ut något ur mig. Jag har fått hur många fina sms, meddelanden och hälsningar som helst från så många människor och jag har inte orkat svara, på ett enda. På samma sätt som alla människor undrar vad de ska skriva så undrar jag vad jag ska svara. All omtanke värmer men den bistra sanningen är att ingenting tröstar. Ingenting. Om det fanns en skala för hur maktlös en människa kan känna sig så befinner sig jag, och mina föräldrar, just nu långt långt bortom. För det enda som hade tröstat, det enda som hjälpt, hade varit att få Ben tillbaka. Det enda som vi inte kan göra. Jag skriver för att jag har något som jag måste lära mig att leva med, jag måste lära mig att leva med en sorg. En sorg utan botten, en sorg utan slut. ”Det blir inte bättre men det kommer bli lättare” det är orden som jag säger till mig själv, det är orden som jag säger när mina föräldrar än en gång bryter ihop. Just ikväll känns mina tårkanaler uttorkade och jag känner mig konstigt sansad. Det är mellan de två sinnestillstånden som en hela tiden pendlar, obegripligt sansad eller hysteriskt ledsen. Men sorgen är konstant. Du fattas oss lillebror, du fattas mig. Utan dig är jag halv.