Jag loggade in på ladok igen, studentportalen där våra studieresultat läggs in, bara för att se att det var på riktigt. Få en sista bekräftelse på att jag fått mina 30 högskolepoäng från föregående termin. Termin 3, juridikterminen, den tuffaste på utbildningen sägs det. Den är över. För mig var det helt klart den tuffaste på utbildningen, den kändes helt ärligt omöjlig att ta sig igenom. Men den är över. Jag har börjat termin 4 och mina 30 poäng ligger registrerade på ladok som ett evigt bevis på att jag kan. Förra terminens första tenta var ganska exakt en månad efter olyckan. Att säga att jag var föreberedd för en tenta är en grov överdrift men jag skrev den. Och det gick som väntat. Underkänd. Terminen fortsatte och jag gjorde så gott jag kunde. Gick på de flesta föreläsningar, skötte mina grupparbeten. Jag vill bara få terminen gjord, överstökad, klar. Jag hade precis börjat i en ny klass eftersom jag tagit en termins uppehåll för backpacker-resans skull. Jag fick inte världens bästa start om en säger så men hittade trevliga människor som ställde upp med vad de kunde. Jag ville inte behöva börja en ny klass igen. Jag tog den kuggade tentan för vad det var. Det fanns större problem än en kuggad tenta och det sägs ju att en inte är en äkta student förrän en har kuggat en tenta och fått cykeln stulen. Nu hade jag bockat av punkt 1 i alla fall. Jag kan inte påstå att studiemotivation kommit tillbaka ens nu. Att försöka koncentrera mig på att läsa något i min ensamhet är så gott som omöjligt. Det finns andra tankar som tar för mycket plats. Tar för mycket energi. Det närmade sig omtenta och tenta nummer två. De var med en veckas mellanrum och jag kunde inte se hur jag någonsin skulle klara av att bli godkänd. Jag försökte ändå, jag läste vad jag orkade. Jag tänkte att allt jag gör är bättre än inget för jag hade kunnat göra ingenting just nu. Jag hade kunnat lägga mig på sängen och bara ge upp. Ingen hade kunnat klandra mig för det. Jag skrev tentorna och min övertygan om att jag aldrig skulle klara dem växte sig större. Efter jul kom ångesten, tänk om jag inte klarade någon av tentorna? Då får jag inget csn. Har jag inte poängen med mig till termin 5 får jag inte gå ut på praktien. Och jag kommer ha nya saker att föröska klara av under termin 4. Tankarna om misslyckande attackerade min hjärna, ni vet hur det är. Alla "tänk om" som leder rakt in i katastrofala följder. Omtenta-beskedet kom först. Jag var. GODKÄND. Jag har fortfarande inte hämtat ut den där tentan så jag vet inget om marginalerna men det spelar heller ingen roll. Jag hade klarat att bli godkänd på terminens, enligt min personliga åsikt, svåraste tenta trots omständigheterna. Att klara tentan i vanliga fall hade varit en bedrift. Att kugga en tenta är sånt som händer. Och så klarade jag den. Jag tror inte ni förstår den överväldigande lättnaden som föll över mig och sänkte mina axlar en meter minst. Jag hade som i ett mantra sagt till mig själv att jag orkar inte, jag orkar inte skriva den där en gång till. Och så slapp jag. Tentabesked nummer två kom på posten. Det var med skräck som jag sakta öppnade kuvertet. När jag såg krysset i rutan godkänd var det hakan som sjönk, till marken. VA? HUR? Jag tittade på siffrorna som förklarade gränsen för godkänt. Jag låg precis, exakt på gränsen. Det räckte. Jag hade klarat alla moment på termin 3. Jag har fucking klarat juridiken. Även om tentor och grupparbeten är så väldigt sekundärt i sammanhanget och i relation till allt som hänt senaste halvåret så var det en enorm ego-boost. In your face life, this gurl ain't giving up (även om hon känner att hon vill ca 7 gånger på en dag). Så jag loggar in på ladok för att bekräfta att det inte blivit något fel. Att de råkat registrera någon annas resultat på min profil. Men det har inte blivit något fel. Jag har med mig alla 90 högskolepoäng från föregående tre terminer. Jag kommer få mitt csn. Jag kommer få gå ut på praktik. Jag behöver inte byta klass igen. Det var något som gick min väg det senaste halvåret trots att det mesta runt omkring mig föll i spillror. När jag ringde mamma för att berätta sa hon "Ben hade varit stolt över dig" och då föll tårarna okontrollerat. Om han ändå hade varit här och sagt "jag fattar inte hur du pallar Hanna". Jag fattar inte heller hur jag pallat eller hur jag ska palla hela livet men jag försöker. Det hade han velat.

Denna söndag är jag själv, det är då tårarna rinner som mest. De rinner just i denna sekund och de lär nog göra det hela dagen. Det har kommit till den punkt att en för det mesta lärt sig kontrollera sorgen bland andra, lärt sig att hålla den tyglad inom sig. Men så fort jag får minsta lilla stund för mig själv brister barriärerna lättare än ett sprödbakat havreflarn. Det började med att jag slog upp datorn och möttes av fyra glada ögon på en kanarieö för snart tre år sedan. Sorgen slog till med sin fulla kraft, jag hade ingen chans. Samtidigt så känns det som om sorgen fått en ny dimension, den gör så ihållande ont. Nästan som om den grävde sig något ännu djupare in i bröstet. Hjärtat slår fort och andningen blir hastig. Det är en extrem form av oändlig saknad. Han var ju min livskamrat, inte som i en kärleksrelation men som en bror som jag delat allt med. Jag bläddrade igenom mappen som ligger på skrivbordet, "Lillebror" heter den. Jag har samlat alla bilder på honom där som jag har kunnat hitta. Där finns små videoklipp också. Vi skrattar i de flesta av dem. Det är så skönt att höra hans skratt samtidigt som sorgen gräver sig djupare och djupare, tårarna forsar ner och jag nästan skriker. Jag saknar allt det som vi brukade göra. Jag saknar honom och den jag var med honom. Jag saknar att få lov att vara storasyster till min lillebror. Nu är ögonen nästan så fulla av tårar att inte ens läsglasögon med högsta styrka hade hjälpt för att se tangenterna och texten jag skriver. När jag bodde hemma gjorde vi så mycket ihop och när jag flyttade till Lund i somras minns jag att jag verkligen såg fram emot att vi skulle få en mer vuxen relation. Jag såg framför mig hur han skulle titta förbi med sin bil och jag skulla bjuda honom på mat. Jag tänkte att han kunde sova på soffan när han varit ute i Köpenhamn eller Malmö med kompisarna. Vi skulle gå på stan ihop och jag skulle visa honom mitt Lund. Han hjälpte mig flytta in tillsammans med mamma och Erik. Han bar upp sängen och skruvade på benen. Han tittade inom med sin bil en gång, han skruvade upp mina hyllor och jag bjöd honom på mat. En gång, sen blev det inte mer. Han hade lite svårigheter med de där hyllorna och de sablans betongväggarna som ramar in hela vår lägenhet men han fick upp dem. Han ursäktade sig som vanligt med att "det kanske inte blev världens bästa och de kanske inte håller för så mycket men de sitter där". Hyllorna håller för allt. Jag har lastat hur många böcker som helst utan problem, men jag hann aldrig säga det till honom. Han som skulle hjälpt mig med så mycket mer, han som fixade allt. På begravningen inledde vi med att spela Coldplays Fix You, för Ben fixade allt, för alla. Han som skulle vara min livskamrat, dela händelser och hemligheter livet ut. Jag tänker låta tårarna rinna denna söndag för han är en av dem som jag älskar allra mest. Det är faktiskt så, och jag kommer älska honom livet ut.

Meningslöshet, hopplöshet och väntan. Att längta utan slut. Att försöka acceptera något som är bortom allt en skulle kunna tänka sig kalla för rimligt. Att vänta på en förändring, en lättnad, en uppenbarelse, vad som helst som är bättre. Bättre än det här. Att vara sin egen största fiende på morgonen, timmars kamp - gå upp eller stanna kvar. Att vara hungrig utan aptit, att i sin ensamhet glömma bort att äta något annat än frukost och nudlar. Att känna sig sviken, av livet, av Gud, av människor. En förväntan om en framtid som numera är sagolik, en idyllisk fantasi omöjlig att uppfylla. Att inte orka formulera sig ordentligt, använda en oacceptabel meningsbyggnad. Varje dag är toppar och dalar, dalarna som är avgrunder nästintill omöjliga att ta sig ur. Att flacka blicken över diverse sociala medier på telefonen för många gånger om dagen endast för att hålla tankarna distraherade. Att bära på en sorg som går hand i hand med rädslan. Rädsla för allt. Rädslan för förändring, för förödelse, för lidande. För att allt uppenbarligen kan hända. Att tämja smärtan, göra den uthärdlig. Hanterbar. Att känna att nu orkar jag inte mer. Att vilja ge upp. Att känna att jag egentligen inte har något val än att bara fortsätta det liv som finns kvar. Meningslöshet, hopplöshet och väntan.

Jag drömde om honom inatt. Jag drömde att jag kramade honom och jag tänkte att jag skulle krama honom så hårt och länge att jag aldrig kan glömma hur det känns. Jag har sagt att sorgens tyngd börjat lätta lite, det har känts så senaste veckorna och jag känner hur jag de senaste dagarna fått äta upp det. Sorgen har varit precis lika tung som den varit innan. Allt som jag är längtar efter honom nu. Det har gått för lång tid. Jag behöver höra hans röst. Jag behöver att han skickar en ful snapchat-bild. Jag behöver att vi tjafsar om någon onödig grej. Jag behöver skrika "BEEEEEN!" sådär som jag alltid gjort när han spelat för hög musik eller bara varit allmänt irriterande. Jag behöver våra skämt. Jag behöver hans skratt. Jag behöver att han kramar mig alldeles för hårt och slänger mig över ryggen. Jag behöver hans tjat om sin bil. Jag behöver höra om hans planer inför studenten. Jag behöver hans närvaro. Jag behöver min bror. 

Vissa morgnar så bara vet en att det här kommer att bli en jobbig dag. Så fort ögonlocken vaknar till liv längtar en tillbaka till den kravslösa sömnen. Idag var en sådan morgon. Det började med separationsångest. Jag får det sådana morgnar när jag bara vet. Den här morgonen slog separationsångesten till när Erik reser sig upp ur sängen och försiktigt viskar att han måste gå nu. Jag försöker hålla honom kvar med mina långa armar runt hans nacke. Jag viskar tillbaka "jag vill att du ska stanna". Jag frågar om han vill äta frukost med mig men han är redan sen. Jag vill att han ska stanna av den simpla anledning att jag vill han ska ge mig en mening, en mening med den här jobbiga dagen. Ge mig en anledning till att lämna sängen, lämna denna dags första instinkt att somna om. Viljan att försvinna ett tag till. För idag kommer vara en sådan dag då sorgen är tung. En dag då den liksom rosslar i varje andetag. En dag då den håller ett järngrepp runt mitt stackars hjärta. En dag då jag inte vill, och jag bara vet det. 

Jag lämnade sängens hårda grepp trots allt. Jag gör det varje morgon, trots allt. Erik hade gått, sorgen hade stannat. Erik var tvungen att läsa inför tenta, sorgen var tvungen att kännas. Med dem villkoren började jag min dag, som var exakt sådär jobbig som jag bara visste att den skulle vara så fort ögonlocken vaknade till liv. Men, jag gjorde det.

 

Jag är överväldigande kärlek som blivit hemlös.
Jag är kombinationer av allt det där.
Jag är allt det där på en och samma gång.
Jag är sorg per definition.