Jag skulle verkligen rekommendera de allra flesta, ja till och med alla, att lyssna på Tom Malmquist sommarprat om den gränslösa sorgen. Han formulera sig väl och benämner sorgen med de rätta orden.

 

Jag har inte riktigt levt sen du dog. 

Om det fanns ord för den här smärtan som en människa tvingas känna när någon så nära går bort. Ord som verkligen kunde beskriva, skildra, förklara smärtans fulla egenskap och omfång. Dess djup och hur den inte har något slut. 

Jag är rädd att jag inte hade använt dem orden. De hade varit för starka, för känsloladdade för andra att våga försöka förstå dess fulla innebörd. 

Det skulle bli din tur imorgon. 3 år äldre, 3 år klokare. 3 år längre. Älskade Lillebror. Jag gråter mig till sömns om nätterna, tomheten är outhärdlig men det som smärtar allra mest ikväll är att du inte får uppleva din studentdag. En dag som de allra flesta längtar efter och du var en av dem som längtade efter den lite extra. Studenten var milstolpen. Planerna var stora. Du och kusinen skulle fira dagen ihop. Som ni båda kämpat för att komma till denna dag. Kusinen har gjort sitt bästa för att imorgon ska bli såsom ni planerade. Tomheten är outhärdlig. Imorgon är fortfarande Victors dag och jag vill tro att du tittar ner på oss från himlen. Men som det smärtar att du inte får fira dagen med honom. Som det smärtar att du inte får samma chans. Samma möjlighet till livet som alla andra studenter. Jag tror inte det finns någon smärta där du är, jag tror du är skonad från den men jag tror att du ändå velat vara här med oss. Imorgon skulle ju vara er dag. Ni skulle skina ikapp med solen. Imorgon får Victor skina för er båda. Älskade Lillebror. Så många gånger jag tänkt denna vecka "om allt bara hade varit som vanligt, som det skulle" och det gör ont att leva så.

 

Livet har inte slutat göra ont. Livet gör inte mindre ont. Livet gör fruktansvärt jävla pissont och jag orkar inte mer. Sorgen sitter i halsgropen hela tiden, gråten är så nära jämt. Och jag menar verkligen jämt. I bilen på väg upp til Göteborg i lördags. I parken när vi drack öl. På klubben när vi dansade. Dagen efter när vi åt frukost på altanen. På eftermiddagen när vi satt på den fantastiska balkongen. Under konserten när Håkan sjöng så fint. Att livet kan göra så jävla ont och samtidigt vara så fint är inte hanterbart. Hur ska en vara glad och ledsen samtidigt? Hur gör en? 

I slutet av konserten gick tårarna inte längre att trycka tillbaka. De forsade och gjorde kinderna randiga. Håkan pratade om att livet inte alltid är helt enkelt och han sjöng "res dig efter varje smäll, du har en ängel på din axel, din tid kommer". En god vän sa till mig en gång att det var min låt. Och jag försöker verkligen resa mig, jag försöker göra livet. Jag försöker tänka att Ben finns nära, som en ängel på min axel och han ser vart jag sätter mina fötter. Jag försöker tänka att det kommer bli lättare, att det kommer hända bra saker, att min tid kommer att komma. När Håkan sedan sjunger att när vi går igenom tiden så har det bästa inte hänt än smärtar det otroligt mycket att min bror inte kommer vara där och dela tiden med mig. Att när det bästa händer är han inte där. 

Så kommer sommaren, utan Ben. Det är inte rätt. Det är orimligt fel. Fel, fel fel. För han var solskenet och jag är ensam. Kan det inte ta slut nu. Jag har klarat mig hit, snälla livet kräv inte mer. Ge oss honom tillbaka. Låt honom ta studenten på fredag. Jag vill så gärna se honom springa ut med sina klasskamrater. Höra honom skrika "GRABBAR VI KLARADE DET". Jag vill se alla nära och kära gratulera, krama om honom, berätta hur stolta de är och ge honom alldeles för många blombuketter med presentkort. Han förtjänar allt det där. Han borde få uppleva allt det där. Jag borde få uppleva hans student. Mina föräldrar borde få uppleva hans student. Allting är fel, fel, fel.

När Håkan sjöng "du är det finaste jag vet, när allt annat här är falskt och fel" tryckte jag hårt i Eriks hand. Han är det finaste jag vet och allt annat är falskt och fel. Han är den enda som ser, den enda som vet. Jag går inte isär när jag går med honom, i alla fall inte alldeles isär. Jag känner mig isär, jag känner mig trasig. Söndrig. Jag är ingenting, jag är spillror. Det är så det känns. Det har inte slutat göra ont. 

Lilla fina mamma. Det är din och alla andra mammors dag idag, men jag kunde inte förmå mig att köpa en present till dig. Jag tänker på den där julen jag och brorsan gav dig och pappa vaccinationer till barn i utsatta länder. Motiveringen löd "eftersom ni redan har allt en kan önska sig, alltså oss, vill vi bidra till att andra kan få behålla allt dem någonsin önskat sig". Nu är det bara jag kvar och vad i världsliga ting ska jag kunna ge dig när allt du önskar dig är Ben. Vi köpte alltid alla presenter ihop, jag och brorsan. Och trots att det både hunnit bli jul och födelsedag sedan han togs ifrån oss känns det fortfarande fel i magen när jag står där i affären och ska försöka hitta en present på egen hand. Du är vår mamma och jag hade velat ge dig något riktigt riktigt fint från oss båda men ingenting känns rätt nu när han inte är här. Du är den bästa mamma jag hade kunnat önska mig och jag vet att Ben kände likadant. Vår älskade mamma. Jag önskar så att jag kunde ge dig allt du någonsin önskat dig.

Jag har nog redan gått sönder fem gånger varje dag och det känns som att jag ska gå sönder miljoner gånger till. Jag saknar dig så.

 

Jag hittar inte orden längre. Eller rättare sagt, jag hittar inga andra ord. Jag har redan skrivit allt. jag hittar inga nya formuleringar. Jag snubblar över samma rader om och om igen. Det är som att känslorna går runt i ett evigt kretslopp. Kontentan är den samme - Jag behöver min bror.

 

[Snälla kom hem]

Imorgon är det din födelsedag Lillebror. 19 år skulle du bli, inte ens 19 hann du fylla. Jag var inte hemma när du fyllde 18, jag missade när du äntligen fick ta ditt körkort och när du hade ditt sista kalas för släkten. Den här gången är det du som inte är här. Den här gången äter jag kladdkakan utan dig. Hur kunde det bli såhär? Jag tror fortfarande inte att jag förstår. Jag drömde om dig inatt, igen. Jag drömde att du ville att familjen skulle vara samlad på din födelsedag, nu blir det inte så. Den familj som vi kände till finns inte kvar. Det är med gråten i halsen och tårar i ögonen som jag skriver detta. Jag saknar dig så. Jag tror inte ens du förstår. Så många gånger som jag tänker på den där dagen, den där sekunden. Tänkt på saker som kunnat förhindra att det hände, tänkt på saker som kunde sudda ut dödsannonsen jag satt upp på väggen. Det är en bisarr värld du lämnat efter dig, en värld jag inte förstår. En värld jag inte ens vet om jag vill vara en del av. Jag saknar dig så. Jag hade behövt ett av dina galna spratt, jag hade behövt få skratta högt och hjärtligt som vi brukade göra. Vi hade alla behövt dig. Imorgon kommer vi vara ännu lite mer vilsna än alla andra dagar. Imorgon skulle ju vara en glädjedag, vi skulle fira dina 19 år. Nu får vi istället tänka på de 18 år som blev, även om de inte räcker. Vi kommer alltid vilja ha fler. Det skulle ju bli fler. Det finns ingen rättvisa i den här världen Lillebror, jag vet att du ville ha fler år här med oss. Jag vet att du hade drömmar, ambitioner och en längtan efter att få bli vuxen. Jag vet att du hade potential till att bli så mycket mer än du redan var och jag skulle följa dig med stolthet. Min älskade Lillebror, imorgon är det din födelsedag. 

Vi skulle kunna kalla det för en måndagskänlsa. Ångest, nedstämdhet, orkeslös, meningslöshet, vill bara stanna i sängen. Men jag har den känslan på mer än bara måndagar. Den är där och lurar hela tiden, varenda minut jag lämnas åt mitt mitt eget sällskap bryter den igenom. Jag vet att jag inte kan undvika att vara själv men kampen att hålla modet uppe  blir så mycket svårare då. Bland andra går det att distrahera tankarna, låta sig luras att allt står rätt till. Jag är sen nästan varje morgon till skolan, om jag nu kommer till morgonföreläsningen överhuvudtaget. Vi kan skylla på att jag är sådan, morgontrött och tidsoptimist. Det stämmer väldigt bra men nu fattas viljan att ens ta mig iväg. Allt som händer ställs i relation till sorgen och förlusten och då ter sig allt så väldigt meningslöst. Jag kämpar för att kunna försöka vara glad samtidigt som jag är ledsen, jag måste hitta den balansen. Att faktiskt kunna glädjas åt saker som händer trots att jag sörjer Ben. Det är svårt. Jag känner mig berövad på ett liv som hade kunnat bli fantastiskt. Jag vet att det fortfarande kan bli bra, även om känslan inte är så just nu, men det kommer alltid att ha kunnat vara bättre. Det skulla vara bättre om han var här med oss. Ni som känner mig vet också att det inte är enbart den sorgen som familjen går igenom vilket också gör att den där måndagskänslan växer och rotar sig djupt. Det känns som att jag går runt och bär en tung last på min rygg. Min kropp är trött, nästan utmattad av tyngden. Hjärnan arbetar långsamt, tankarna är ofokuserade. Det sägs att det som drabbar en människa vid en förlust, en sorg kan liknas vid en depression och det är nog så. När vi hade föreläsning om just depression för några veckor sedan kunde jag känna igen mig i oroväckande många av symptomen men jag vet att jag inte är sjuk, jag sörjer. Jag har måndag hela veckan.

Igår hade vi varit tillsammans i ett och ett halvt år. Det är en ganska lång tid. Vi båda kunde konstatera att det går att dela in vårt förhållande i fyra epoker. Första epoken - nykära och osäkra innan han reste. Andra epoken - ett halvårs distans på varsin sida av jorden fyllt av saknad och brusiga skypesamtal. Tredje epoken - försommar hemma och äntligen tillsammans, det fanns inga större bekymmer än att han jobbade kontorstider och jag obekväma tider. Fjärde epoken - när allt som inte fick hända hände i mitt liv, fler tårar än stjärnor på himlavalvet.

Jag kan inte säga att det har varit lätt eller ens självklart alltid. Det har varit en kamp precis som allt annat det senaste halvåret. Jag skulle utan tvekan kunna påstå att det varit den värsta tiden i mitt liv, men han har funnits där. Han har hållt sina armar runt mig när tårarna forsat. Han har andats lugnt i mitt öra när paniken tagit över fullständigt. Han har gjort mig sällskap när jag känt mig som ensammast i världen. Han är den som alltid ställt upp. Vi har inte alltid förstått varandra. Vi har stundvis varit trötta på varandra, utslitna av obegripliga omständigheter och hårt plugg. Vi har bråkat och tjafsat. Men vi har alltid hittat tillbaka till varandra och aldrig somnat ovänner. Han är min allra bästa vän och jag älskar honom så. 

Jag försöker hänga med. Jag försöker vara en fungerande samhällsmedborgare. En fungerande vän. Flickvän. Dotter. Jag försöker. Ibland lyckas jag, och ganska ofta misslyckas jag. Jag fungerar ju inte, så är det. Men jag tycker inte heller om tanken på att vara en belastning. Jag försöker att kräva så lite som möjligt. Jag försöker att hålla modet uppe. Jag försöker visa på att jag har en klämparglöd. För jag lär ju ha förbrukat min dos av "det är inte bra"-svar på hälsningsfrasen som jag hatar mest av alla. Folk tröttnar om jag aldrig säger något positivt. Och om ingen frågar så tänker jag att jag inte heller bör belasta någon med att själv inleda en konversation om mina bekymmer. Det blir så jobbigt när människor obekvämt inte vet vad de ska svara och jag obekvämt inte vet vad jag ska säga. Mitt liv är ju lite av en party pooper. Ibland känns det också som att jag förväntas fungera nu, att det som hänt inte längre borde påverkar mig i varenda liten minut. Men det gör ju det. Jag är fortfarande mentalt trött nästan hela tiden. Har en koncentrationsförmåga som sjunkit below average och brottas konstant med känslan av total jävla meningslöshet. Och jag vet inte om det är jag själv som inbillar mig dessa förväntningar från omgivingen i mitt huvud eller om de faktiskt finns där, det är svårt att säga. Men det känns som att det finns en förväntan på hur en ska vara hela tiden, oavsett vad en människa bär på så finns det förväntningar. En förväntan kring när en ska vara ledsen, när en ska vara glad, när en får lov att prata eller när en ska vara tyst. Det finns sociala koder och en socialt accepterad norm, gällande precis allt.

Idag som så många andra dagar var jag och mamma ute i skogen och gick. Naturen är en fantastisk tillgång. Den är så kravslös. Det finns inte en enda förväntan på mig. Den bara är där och den är vacker. Den tillåter mig att vandra bland träden utan minsta lilla krav på gengäld. Naturen är inte beroende av mig, den bryr sig inte ens om att jag är där. Naturen har sin egen gång och jag får lov att bara finnas till. Andas. Jag kan sörja där precis hur jag känner för. Jag kan tänka fritt. Jag kan vara hursomhelst, för det finns inga sociala koder och förväntingar. Det är inget av träden som blir obekväma, fåglarna kommer inte sluta sjunga. Jag behöver inte ens försöka fungera.

Jag loggade in på ladok igen, studentportalen där våra studieresultat läggs in, bara för att se att det var på riktigt. Få en sista bekräftelse på att jag fått mina 30 högskolepoäng från föregående termin. Termin 3, juridikterminen, den tuffaste på utbildningen sägs det. Den är över. För mig var det helt klart den tuffaste på utbildningen, den kändes helt ärligt omöjlig att ta sig igenom. Men den är över. Jag har börjat termin 4 och mina 30 poäng ligger registrerade på ladok som ett evigt bevis på att jag kan. Förra terminens första tenta var ganska exakt en månad efter olyckan. Att säga att jag var föreberedd för en tenta är en grov överdrift men jag skrev den. Och det gick som väntat. Underkänd. Terminen fortsatte och jag gjorde så gott jag kunde. Gick på de flesta föreläsningar, skötte mina grupparbeten. Jag vill bara få terminen gjord, överstökad, klar. Jag hade precis börjat i en ny klass eftersom jag tagit en termins uppehåll för backpacker-resans skull. Jag fick inte världens bästa start om en säger så men hittade trevliga människor som ställde upp med vad de kunde. Jag ville inte behöva börja en ny klass igen. Jag tog den kuggade tentan för vad det var. Det fanns större problem än en kuggad tenta och det sägs ju att en inte är en äkta student förrän en har kuggat en tenta och fått cykeln stulen. Nu hade jag bockat av punkt 1 i alla fall. Jag kan inte påstå att studiemotivation kommit tillbaka ens nu. Att försöka koncentrera mig på att läsa något i min ensamhet är så gott som omöjligt. Det finns andra tankar som tar för mycket plats. Tar för mycket energi. Det närmade sig omtenta och tenta nummer två. De var med en veckas mellanrum och jag kunde inte se hur jag någonsin skulle klara av att bli godkänd. Jag försökte ändå, jag läste vad jag orkade. Jag tänkte att allt jag gör är bättre än inget för jag hade kunnat göra ingenting just nu. Jag hade kunnat lägga mig på sängen och bara ge upp. Ingen hade kunnat klandra mig för det. Jag skrev tentorna och min övertygan om att jag aldrig skulle klara dem växte sig större. Efter jul kom ångesten, tänk om jag inte klarade någon av tentorna? Då får jag inget csn. Har jag inte poängen med mig till termin 5 får jag inte gå ut på praktien. Och jag kommer ha nya saker att föröska klara av under termin 4. Tankarna om misslyckande attackerade min hjärna, ni vet hur det är. Alla "tänk om" som leder rakt in i katastrofala följder. Omtenta-beskedet kom först. Jag var. GODKÄND. Jag har fortfarande inte hämtat ut den där tentan så jag vet inget om marginalerna men det spelar heller ingen roll. Jag hade klarat att bli godkänd på terminens, enligt min personliga åsikt, svåraste tenta trots omständigheterna. Att klara tentan i vanliga fall hade varit en bedrift. Att kugga en tenta är sånt som händer. Och så klarade jag den. Jag tror inte ni förstår den överväldigande lättnaden som föll över mig och sänkte mina axlar en meter minst. Jag hade som i ett mantra sagt till mig själv att jag orkar inte, jag orkar inte skriva den där en gång till. Och så slapp jag. Tentabesked nummer två kom på posten. Det var med skräck som jag sakta öppnade kuvertet. När jag såg krysset i rutan godkänd var det hakan som sjönk, till marken. VA? HUR? Jag tittade på siffrorna som förklarade gränsen för godkänt. Jag låg precis, exakt på gränsen. Det räckte. Jag hade klarat alla moment på termin 3. Jag har fucking klarat juridiken. Även om tentor och grupparbeten är så väldigt sekundärt i sammanhanget och i relation till allt som hänt senaste halvåret så var det en enorm ego-boost. In your face life, this gurl ain't giving up (även om hon känner att hon vill ca 7 gånger på en dag). Så jag loggar in på ladok för att bekräfta att det inte blivit något fel. Att de råkat registrera någon annas resultat på min profil. Men det har inte blivit något fel. Jag har med mig alla 90 högskolepoäng från föregående tre terminer. Jag kommer få mitt csn. Jag kommer få gå ut på praktik. Jag behöver inte byta klass igen. Det var något som gick min väg det senaste halvåret trots att det mesta runt omkring mig föll i spillror. När jag ringde mamma för att berätta sa hon "Ben hade varit stolt över dig" och då föll tårarna okontrollerat. Om han ändå hade varit här och sagt "jag fattar inte hur du pallar Hanna". Jag fattar inte heller hur jag pallat eller hur jag ska palla hela livet men jag försöker. Det hade han velat.

Denna söndag är jag själv, det är då tårarna rinner som mest. De rinner just i denna sekund och de lär nog göra det hela dagen. Det har kommit till den punkt att en för det mesta lärt sig kontrollera sorgen bland andra, lärt sig att hålla den tyglad inom sig. Men så fort jag får minsta lilla stund för mig själv brister barriärerna lättare än ett sprödbakat havreflarn. Det började med att jag slog upp datorn och möttes av fyra glada ögon på en kanarieö för snart tre år sedan. Sorgen slog till med sin fulla kraft, jag hade ingen chans. Samtidigt så känns det som om sorgen fått en ny dimension, den gör så ihållande ont. Nästan som om den grävde sig något ännu djupare in i bröstet. Hjärtat slår fort och andningen blir hastig. Det är en extrem form av oändlig saknad. Han var ju min livskamrat, inte som i en kärleksrelation men som en bror som jag delat allt med. Jag bläddrade igenom mappen som ligger på skrivbordet, "Lillebror" heter den. Jag har samlat alla bilder på honom där som jag har kunnat hitta. Där finns små videoklipp också. Vi skrattar i de flesta av dem. Det är så skönt att höra hans skratt samtidigt som sorgen gräver sig djupare och djupare, tårarna forsar ner och jag nästan skriker. Jag saknar allt det som vi brukade göra. Jag saknar honom och den jag var med honom. Jag saknar att få lov att vara storasyster till min lillebror. Nu är ögonen nästan så fulla av tårar att inte ens läsglasögon med högsta styrka hade hjälpt för att se tangenterna och texten jag skriver. När jag bodde hemma gjorde vi så mycket ihop och när jag flyttade till Lund i somras minns jag att jag verkligen såg fram emot att vi skulle få en mer vuxen relation. Jag såg framför mig hur han skulle titta förbi med sin bil och jag skulla bjuda honom på mat. Jag tänkte att han kunde sova på soffan när han varit ute i Köpenhamn eller Malmö med kompisarna. Vi skulle gå på stan ihop och jag skulle visa honom mitt Lund. Han hjälpte mig flytta in tillsammans med mamma och Erik. Han bar upp sängen och skruvade på benen. Han tittade inom med sin bil en gång, han skruvade upp mina hyllor och jag bjöd honom på mat. En gång, sen blev det inte mer. Han hade lite svårigheter med de där hyllorna och de sablans betongväggarna som ramar in hela vår lägenhet men han fick upp dem. Han ursäktade sig som vanligt med att "det kanske inte blev världens bästa och de kanske inte håller för så mycket men de sitter där". Hyllorna håller för allt. Jag har lastat hur många böcker som helst utan problem, men jag hann aldrig säga det till honom. Han som skulle hjälpt mig med så mycket mer, han som fixade allt. På begravningen inledde vi med att spela Coldplays Fix You, för Ben fixade allt, för alla. Han som skulle vara min livskamrat, dela händelser och hemligheter livet ut. Jag tänker låta tårarna rinna denna söndag för han är en av dem som jag älskar allra mest. Det är faktiskt så, och jag kommer älska honom livet ut.