Meningslöshet, hopplöshet och väntan. Att längta utan slut. Att försöka acceptera något som är bortom allt en skulle kunna tänka sig kalla för rimligt. Att vänta på en förändring, en lättnad, en uppenbarelse, vad som helst som är bättre. Bättre än det här. Att vara sin egen största fiende på morgonen, timmars kamp - gå upp eller stanna kvar. Att vara hungrig utan aptit, att i sin ensamhet glömma bort att äta något annat än frukost och nudlar. Att känna sig sviken, av livet, av Gud, av människor. En förväntan om en framtid som numera är sagolik, en idyllisk fantasi omöjlig att uppfylla. Att inte orka formulera sig ordentligt, använda en oacceptabel meningsbyggnad. Varje dag är toppar och dalar, dalarna som är avgrunder nästintill omöjliga att ta sig ur. Att flacka blicken över diverse sociala medier på telefonen för många gånger om dagen endast för att hålla tankarna distraherade. Att bära på en sorg som går hand i hand med rädslan. Rädsla för allt. Rädslan för förändring, för förödelse, för lidande. För att allt uppenbarligen kan hända. Att tämja smärtan, göra den uthärdlig. Hanterbar. Att känna att nu orkar jag inte mer. Att vilja ge upp. Att känna att jag egentligen inte har något val än att bara fortsätta det liv som finns kvar. Meningslöshet, hopplöshet och väntan.

Jag drömde om honom inatt. Jag drömde att jag kramade honom och jag tänkte att jag skulle krama honom så hårt och länge att jag aldrig kan glömma hur det känns. Jag har sagt att sorgens tyngd börjat lätta lite, det har känts så senaste veckorna och jag känner hur jag de senaste dagarna fått äta upp det. Sorgen har varit precis lika tung som den varit innan. Allt som jag är längtar efter honom nu. Det har gått för lång tid. Jag behöver höra hans röst. Jag behöver att han skickar en ful snapchat-bild. Jag behöver att vi tjafsar om någon onödig grej. Jag behöver skrika "BEEEEEN!" sådär som jag alltid gjort när han spelat för hög musik eller bara varit allmänt irriterande. Jag behöver våra skämt. Jag behöver hans skratt. Jag behöver att han kramar mig alldeles för hårt och slänger mig över ryggen. Jag behöver hans tjat om sin bil. Jag behöver höra om hans planer inför studenten. Jag behöver hans närvaro. Jag behöver min bror. 

Vissa morgnar så bara vet en att det här kommer att bli en jobbig dag. Så fort ögonlocken vaknar till liv längtar en tillbaka till den kravslösa sömnen. Idag var en sådan morgon. Det började med separationsångest. Jag får det sådana morgnar när jag bara vet. Den här morgonen slog separationsångesten till när Erik reser sig upp ur sängen och försiktigt viskar att han måste gå nu. Jag försöker hålla honom kvar med mina långa armar runt hans nacke. Jag viskar tillbaka "jag vill att du ska stanna". Jag frågar om han vill äta frukost med mig men han är redan sen. Jag vill att han ska stanna av den simpla anledning att jag vill han ska ge mig en mening, en mening med den här jobbiga dagen. Ge mig en anledning till att lämna sängen, lämna denna dags första instinkt att somna om. Viljan att försvinna ett tag till. För idag kommer vara en sådan dag då sorgen är tung. En dag då den liksom rosslar i varje andetag. En dag då den håller ett järngrepp runt mitt stackars hjärta. En dag då jag inte vill, och jag bara vet det. 

Jag lämnade sängens hårda grepp trots allt. Jag gör det varje morgon, trots allt. Erik hade gått, sorgen hade stannat. Erik var tvungen att läsa inför tenta, sorgen var tvungen att kännas. Med dem villkoren började jag min dag, som var exakt sådär jobbig som jag bara visste att den skulle vara så fort ögonlocken vaknade till liv. Men, jag gjorde det.

 

 

2016. Det blir första året då han inte finns. Jag kan inte påstå att jag känner någon glädje för att gå in i ett nytt år, inte utan min bror. Idag har det gått tre månader utan honom, tiden tickar ifrån honom och vi måste bara motvilligt följa med. Det kommade året har inga förutsättningar alls för att bli mitt bästa år, inte ens ett bra år. Men kanske att det just därför i alla fall blir lite ljusare än det gångna.

Julafton. Denna dag. Det började som en helt vanlig dag numera, mamma kom hem från friskis och jag dukade fram frukost. Mamma konstaterade att det här är en dag som alla andra, bara att den är mer koncentrerad. Den nästan darrar, sa hon. Och det stämde. Men det blev först påtagligt att det var julafton och att det inte var som alla andra jular när vi packade in oss och klapparna i bilen. Med oss menar jag, mamma och jag. Där satt vi, bara vi. Redo att åka. Det kändes konstigt, tomt, märkligt adjektiven är många men knappast positiva kring känslorna där i bilen. Det blev så väldigt tydligt att ingenting är som vanligt. När alla var samlade började mormor med att tända ett ljus för Ben innan vi högg in på det traditionella julbordet. Ljuset satt i en ljusstake som Ben gjort i slöjden och sedan gett till mormor. Vi grät allihop. Han skulle ju vara här och äta upp alla prinskorvarna som alla andra år. Kvällen gick och vi fick skratta också. Men hela tiden den där tomheten, saknaden, frånvaron. Han var inte där och delade ut klapparna med småkusinerna, hans namn stod inte på ett enda paket, det fanns ingen trisslott för honom i år. Hela tiden påmind, han är inte här. Pappa var inte heller med. Denna dag bestod egentligen av två sorger. Bröllopsbilderna hängde med de andra bilderna på väggarna där också Ben finns med, de vittnar numera om en tid som inte längre finns. En tid som känns så nära och ändå så långt bort. Vi packade in oss i bilen för att åka hem igen, mamma och jag. Där satt vi, bara vi.

Jag kommer på mig själv med att försöka kompromissa med livet. Han kunde väl få vara kvar hos oss ett tag till, han kunde väl få hinna ta studenten. Varför skulle det just vara en lastbil på vägen? Varför kunde inte Ben få vara en av alla dem som faktiskt klarar sig? Han kunde väl ha änglavakt som i alla andra historier en hör.

Jag kan väl åtminstone få ringa honom.

 Men livet ger mig inga kompromisser.

Jag tror inte jag hade nöjt mig med några kompromisser. Jag vill ha Ben här, alltid. Men det är frustrationen över maktlösheten som letar efter ett sätt, ett kryphål. Jag vill inte acceptera livets villkor. Det finns ingen rättvisa i dem. 

Jag skrev tenta idag det gick inte alls bra. Jag frös konstant i den stora tråkiga salen och tentamenshäftet med frågorna tog aldrig slut. Jag började tänka på Ben. Tänkte på den där gången för längesen då vi bakat chokladbollar och blandat saft i en petflaska, cyklat till den gamla skolan en bit bort där vi spelat fotboll och haft picknick. Bara han och jag. Det är bara jag som kan komma ihåg de där sakerna nu, det är jag som måste minnas för oss båda. Jag försökte koncentrera mig ytterligare på tentan men det var lönlöst. Efter fem timmar var paniken så påtaglig att jag helt enkelt inte orkade mer. Jag lämnade in tenta-häftet som aldrig tog slut och cyklade allt vad benen hade hem. Gråten bubblade i ögonen. Benen trampade och trampade, nästan som om Ben skulle sitta där hemma och vänta på mig. Det gjorde han inte. Jag slängde mig på sängen och bara grät. Grät och grät. Han fattas mig så otroligt mycket. Jag vill inte försöka längre, jag vill inte försöka göra saker, skriva tentor, plugga, umgås. Varför ska jag göra det när inget hjälper. Inget får honom tillbaka, jag orkar inte mer.

”Jag vill inte leva mer” det är dem orden som snurrar i mitt huvud. Jag har så svårt för att känna att det här livet är värt att leva. Hur ska en hantera en pappa som lämnar, en mamma som blir lämnad och en lillebror som går bort på en och samma gång? Sorgen över lillebror är såklart störst men jag är kvar, splittrad mellan mina föräldrar. Besviken på pappa. Orolig för mamma. Utan min lillebror, mitt enda syskon. Hur är det meningen att en ska överleva det?

Igår var det två år sedan Zeyna gick bort. Jag kommer aldrig glömma det där telefonsamtalet som på så många sätt påminner om det samtal jag fick den 30e september. Chocken, paniken, det måste blivit något fel. Två år har gått och Zeyna fattas fortfarande. Jag har tänkt på henne ofta, jag har sett henne överallt - någon på bussen som haft samma frisyr, en tjej på andra sidan gatan som rört sig likadant. De föddes samma år, Zeyna och min bror. De var fantastiska båda två, så älskade. Jag har börjat tänka att jag mött döden i fel ordning. Jag skrev mycket även då, och knappt två månader efter olyckan skrev jag bland annat det här - medvetenhet. Den som vill får gärna läsa, för det är det jag tänker på idag.

Idag har det gått två månader och jag väntar fortfarande på att den här mardrömmen snart ska vara över. Jag hade kämpat mig till skolan idag och satt i en diskussion kring socialförsäkringar och sjukpenning när det plötsligt tog grepp om mig igen - han kommer inte tillbaka. Hela dagen har varit en dålig dag, datum har en märklig förmåga att påminna en om verkligheten, men när jag satt där och för en sekund tittade ut genom fönstret slog det mig så väldigt. Att han kommer inte hem. Jag vet ju det egentligen, varje dag går åt till att tänka på Ben men det är inte alltid som den faktiska konsekvensen orkas med. Jag slår undan den ibland, lägger det åt sidan, glömmer bort för ett tag. Men sorgen är inte bara nu, han kommer inte hem till våren. Han är borta. Dessa två månaderna är bara början på resten av mitt liv, utan honom. Den där smärtan som följer den insikten, är nästintill outhärdlig. Jag har skrivit om frustration förut och det är verkligen det jag känner. En extrem frustration över att det finns inga sätt att förändra det som har hänt. Det finns inget som kan få honom tillbaka. Och jag är rädd för resten av mitt liv utan honom. Jag är skitskraj. Det blir lättare med tiden att hantera det som hänt, sorgen kommer att bli hanterbar. Det säger alla, det säger jag. Men den tid som går åt till att göra sorgen lättare kommer också innebära att jag kommer längre ifrån honom. Att jag kommer skapa en ny vardag där han inte längre fysiskt finns. Jag är rädd för det. Jag vill ha honom nära. Jag vill komma ihåg precis allt. Jag vill aldrig att vardagen ska sluta påminna om honom. Jag har börjat skriva en lista över allt som jag vill komma ihåg. Så fort jag tänker på en händelse, egenskap eller detalj som Ben hade så skriver jag ner det. Tiden måste få göra sorgen lättare att bära för att jag på något sätt ska orka leva men jag tänker aldrig låta honom glida ifrån mig. 

Jag satt och stirrade på din dödsannons som sitter uppsatt med en klump häftmassa ovanför skrivbordet. Jag fäste blicken på slutdatumet - 30 september 2015. Jag försökte greppa det, försökte ta på det. Det är fortfarande nästintill omöjligt. Det översta datumet är så självklart, ditt födelsedatum hade jag kunnat rabbla i sömnen. Men så finns det ett datum till och det vill inte sjunka in. Det sitter där så konkret på väggen, så talande och ändå så främmande. Oavsett hur länge jag stirrar, det går inte att greppa. Det går inte att ta på. Du har ju bara ett datum.

Jag tänker många gånger tillbaka på tiden då jag reste. Den utopi som jag då levde i. Omringad av vänner på de mest fantastiska platser. Att just jag vunnit livets lotteri och fått möjligheten att resa till andra sidan jorden utan någon direkt större ansträngning. Jag hade möjligheten att spendera pengar i tre månader i Asien utan att knappt ens skämmas. Jag tänkte många gånger på det där, hur lyckligt lottad jag var, och att jag dessutom hade en familj som stod med öppna armar och bara väntade på att jag skulle komma hem. En kärleksfull familj i ett stort hem. Jag tänker ofta på min längtan hem till dem där på slutet av resan. Hur jag såg fram emot den där dagen då jag skulle få komma hem igen, borta bra men hemma var ju faktiskt bäst. Det var ännu en sak som jag var så otroligt tacksam över där på andra sidan klotet, att hemma faktiskt är bäst. Att vi har det så otroligt bra i Sverige, trots stundvis hemskt klimat, och att jag dessutom hade en fantastisk familj. Jag skrev med min bror och avslöjade att jag skulle komma hem tidigare, han såg också fram emot min hemkomst. Så kom dagen då han och hans dåvarande flickvän hämtade mig tidigt på morgonen på Höörs kalla station. De hade fått gå upp orimligt tidigt för att köra en lång väg i ens ärende att hämta mig. Mamma och pappa visste inget, de hade bara fått order om att ordna en rejäl drömmig frukost. Och det var den. Huset var fullt av glädje och kärlek när jag kom in genom dörren och jag omfamnades av både stämningen och mina föräldrar. Min bror sken som en tupp, han hade fixat det här.

Sen vände det. Inget av det där som jag nyss målade upp finns längre kvar. Jag har inte skrivit om det som hände i min familj i somras. Det som slog bort marken under våra fötter. Dels för att vissa saker är privata och dels för att jag inte velat trampa på någons tå, jag har inte velat smutskasta någon, inte velat ge andra anledningar att inte tycka om mina föräldrar. I början av juli släppte pappa en bomb, han hade fått känslor för en annan kvinna och bestämt sig för att lämna mamma, oss. Jag vet att separationer har blivit något av en norm och att en är ute på hal is när en börjar prata om att de kan göra skada. Jag kan bara utgå ifrån den jag själv upplevt och utan att trampa på någon annans tå vill jag påstå att den gjorde skada. Den här separationen gjorde och gör fortfarande ont. Den var dramatisk och traumatisk och allt annat än lätt att hantera för någon utav oss.

När pappa ringde mig den där jävla dagen som aldrig skulle fått lov att existera, hade vi nästan inte haft någon kontakt alls de senaste månaderna på grund av hans beslut att lämna oss. För det var så jag såg på det, det var så konsekvensen av det hela blev för mig, att han lämnat oss. Även om han såg det som att han endast lämnade relationen med mamma. Jag hade tre missade samtal innan jag bestämde mig för att ringa tillbaka den där jävla dagen och magkänslan var inte bra. Något hade hänt.

”…FINNS HAN INTE MER?!?!?”
” Nää.…”

Om marken slogs bort under våra fötter i somras så gick hela jorden under den här gången. Min lillebror, min enda bror, mitt enda syskon, hade omkommit i en bilolycka. Den där jävla dagen.

Jag känner mig som en hund vars svans någon ryckt bort, jag vet inte ens hur jag håller balansen längre. Allt det där som jag längtat hem till på andra sidan planeten har ryckts ifrån mig. Jag har ingen familj längre. Den familj som jag känt till, det som jag kallat för familj – finns inte längre. Och jag har inte ens kvar min bror att dela det med. Han som var min andra hälft, han som jag delade blod med, hörde ihop med. Jag klarar knappt av att göra något längre. Allt skrämmer mig. Allting känns läskigt och bara en sådan grej som att gå till affären känns som att bestiga ett berg.  Jag är vilsen i alla situationer. Jag har aldrig varit så förut, saker och ting har sällan skrämt mig men hur är en hund utan svans? Hur är jag Hanna utan det som jag kallat familj, det som jag har älskat så.

Framförallt, hur är jag Hanna utan Ben?

Idag var vi på en superintressant och viktig föreläsning angående våld i nära relationer. Det var kriscentrum här i Lund som kom och delade med sig av deras erfarenheter och den problematik som de möter på arbetsfältet. Det är väldigt givande med besök från verkligheten, den problematik som de möter är vårt framtida arbetsfält. Sådana besök ger en slags aha-känsla, eller "juste! det är ju det här jag ska göra!". Plötsligt blir det konkret, relevant och livsviktigt. Jag vill hjälpa, det är därför jag läser det här. Och föreläsningen berör, de historier som de berättar träffar rakt in i hjärtat. Men inom mig pågår ett krig. Sorgen är en egoistisk grej. Ni vet den här klyschan "för att hjälpa andra måste en själv vara hel" och det ligger en hel del i det där. Även om jag blir berörd och känner att jag vill hjälpa så gör det också att allt det som finns inom mig bubblar upp. Jag har inte varit med om våld i nära relationer och allt det fruktansvärda som hör därtill men jag har varit med om en annan sorts krissituation. Eller rättare sagt jag är med om en annan sorts krissituation och min smärta, min sorg, min kris tar så offantligt stor plats inom mig. Och allt det där berörs när jag berörs. Alla känslor är sammanlänkade på nått vis. Jag kan inte enbart känna sympati med andra när jag själv är på botten. Många vill gärna hjälpa mig, pusha mig framåt, att gå till skolan. "Det är bra att försöka få tillbaka rutiner, lite struktur som håller en uppe". De har absolut rätt, men min skola går ut på att lära sig hjälpa andra i fruktansvärda situationer. Jag kan inte sitta på en föreläsning alldeles neutral och bara mata på som en maskin för att hitta tillbaka till rutiner. Det vi läser om i skolan berör, det väcker känslor och det kräver att vi så småningom ska kunna hjälpa andra och just nu går all min energi åt att försöka hjälpa mig själv. Just nu känner jag inte att jag hade kunnat vara en bra socionom eftersom jag inte är hel.

Det finns inget vackert med den här sorgen, med den här smärtan. Den är brutal. Den växer i bröstet som ett monster, äter upp dig bit för bit. Den tär på dina krafter, gör dig ständigt trött. Den bultar konstant även om du för stunden försöker hålla dig sansad. Den får dig att gråta och gråten tar ett sådant grepp om dig att hela kroppen krampar. Så många gånger som gråten har övergått till desperata skrik utan ljud. Sorgen tar över allt. Det finns inte plats för glädje, lust, vilja. Monstret lämnar ett stort tomrum där i bröstet, som inte går att fylla. Det gör bara ont. Varje andetag är en värkande kraftansträngning. Jag är inte mer än en enda stor hög med brutal sorg.

Jag drömde om honom inatt som så många nätter förut. Vi visste om på något sätt att han skulle tas ifrån oss, att han inte skulle få leva på den här jorden mer. Vi var ute och gick en lång promenad hans sista kväll, hela familjen. Vid slutet av promenaden stannade han och lutade sig över ett högt bord. Hakan vilade i högerarmen som stötte mot bordet och den andre armen låg ut över bordskivan. Sådär som han brukade stå och hänga över köksön där hemma. Jag ställde mig bredvid honon och lutade mig mot hans axel. Hans fria hand letade upp min och tog ett grepp runt den. Sorgen att han skulle försvinna kom över mig och jag började gråta, vände mitt ansikte mot honom "det är så jävla, jävla, jävla orättvist!". Jag såg hur tårarna bubblade upp i hans ögon men han hade fortfarande blicken fäst rakt fram. Nästan som om han var rädd för reaktionen som skulle följa om han mötte min. Men han sa inget han bara ryckte på axlarna ungefär som "vad ska en göra". Mina tårar fortsatte att komma och jag sa till honom att jag bett till Gud att han skulle få leva. Han kramade min hand hårdare. Någonstans där vaknade jag. Bilden var så tydlig som om det var verkligt. Hans något rädda ansikte, tårar som motvilligt rann ur ögonen och den fästa blicken rakt fram. Hans sammanbitna käke vilandes i handflatan och den andra handen hårt kramandes om min. Han ville leva.