nånstans förstår du att du inte är den du vill vara
Friday I'm in love
Skriver ett litet snabbt lyckorus-inlägg medan jag sitter på tåget. Har spenderat eftermiddagen i Josses soffa med en kopp te och bara snackat. Sånt behövs och jag tycker om henne alldeles för mycket. Nu bär det av vidare mot kyrkan och det var flera veckor sen jag spenderade min fredagskväll där. Jag har saknat det, är extra taggad på av det är Nisse och David som står för da preaching. Mina fina grabbar. Jag har alltså en riktigt bra fredag med andra ord, hoppas ni också har det!
Obekväm verklighet
Det är en såndär jobbig kväll ikväll med alldeles för mycket känslor. Jag fick se filmen från Indienresan i höstas, det var tortyr. Det vred sig i magen så mycket jag ville tillbaka och uppleva allt igen. Alla intryck och minnen liksom sköljde över mig. Den resan är det absolut häftigaste jag varit med om och kanske det mest känslosamma också. Det gör lite ont när man tänker på att de är kvar där, i sina skjul fastän jag åkt hem. Faktumet att jag hade en varm och skön säng att åka hem till medan de skulle leva kvar i slummen gjorde ont. Det är deras vardag, deras verklighet. När vårt plan landat här hemma behövde vi inte längre tänka på det. Vi kan leva våra välfärdsliv i lugn och ro men de är kvar. Kvar i trasiga hus, minimilöner och utan skor på fötterna. Världen är upp och ner.
Love me
Allt blir så mycket enklare när man börjar tycka om sig själv, just sayin'. När man börjar inse att det där ansiktet som glor tillbaka på en i spegeln är helt okej ändå. Folk tycker om henne, det finns de som tycker att hon ser bra ut. Hon där, i spegeln. Fast det allra viktigaste är ju faktiskt att jag tycker om henne och det gör jag. Inte alltid, men oftare än innan. Och det är bra. "Du ska älska din nästa som dig själv" vilket innebär att jag måste älska mig själv också inte bara alla andra.
angående min tro
Jag har min tro och den svajjar lite ibland. Precis som allt annat i livet. Det går upp och det går ner men jag har alltid min tro. Med min tro menar jag att jag tro på att Gud skapade världen och att hans son dog för dig och mig på ett kors. Jag tror också på det som står i bibeln. Men jag tror att den i första hand ska användas för sitt eget liv i sin egen situation. Det jag oftast får frågor om angående att jag är troende är vad jag tycker om saker och ting. Vad man får lov att göra och vad man inte får lov att göra? Varför är det som det är? Det är många frågor och jag har få svar. För jag vet inte allt helt enkelt, jag är bara en vanlig människa som alla andra. Jag tror för att jag har sett Gud göra under i mitt och andras liv. Det är upplevelser ingen någonsin kan ta ifrån mig och därför väljer jag att tro. Inte för att skapelseberättelsen är så fascinerande eller för att alla levnadsråd är så enkla att hålla. Tro mig, det är inte så enkelt. Just för att jag är en vanlig människa anser jag mig inte heller ha rätten att avgöra vad som är rätt i ditt liv och din situation. Om du tror på Gud och väljer att leva efter hans ord är det mellan dig och Gud vad som är rätt och fel. Jag som kristen har ingen befogenhet att varken dömma eller tro mig ha alla svaren. Jag vet att jag inte följer alla bibelns levnadsråd, för jag kan inte. Dessutom tror jag på det som Jesus säger att det största budet är att älska sin Gud och sin nästa som sig själv. Som kristen bör jag alltså vara kärleksfull och godhjärtad, allt annat än dömmande. Även här vet jag att jag flertalet gånger misslyckas men jag försöker. Att vara kristen handlar inte i första hand om vad som är rätt eller fel. Det handlar om att älska varandra och att älska Gud, sen kommer handlandet ofta på köpet.
loosing myself in all the wondering, should it be this hard to just grow up
Någonstans på vägen tappade jag bort mig själv. Allt det jag stod för och trodde på kom vilse. Jag vet inte om det är det som kallas att bli vuxen. I så fall vill jag nog inte vara med. Det var bättre innan. Jag föredrar "Hanna tror" framför "Hanna ifrågasätter". Det är varken bekvämt eller behagligt att ifrågasätta sig själv eller de man en gång lyssnade allra mest på. Att skaffa sig en egen uppfattning om saker och ting är i och för sig nödvändigt men när man till och med börjar ifrågasätta den egna uppfattningen. Då blir allt suddigt. Man vet inte vilket ben man ska stå på. Men någon sa att när man blir äldre upptäcker man att allt inte är svart eller vitt. Mellanting, medelmåtta, mittemellan. Det är jag i ett nötskal, varken svart eller vit. Varm eller kall. Någonstans på vägen kanske jag hittar tillbaka, om jag bara vågar välja en väg att gå i allt famlande. Vilket kan vara svårt när man inte ens ser sina egna fötter.
curvy and i like it
Jag såg faktiskt det här avsnittet häromdan och det finns få personer som är så irriterande som Amy. You go Joey!
Men på tal om kurvor, jag spenderar en del tid på tumblr och där är de allra flesta tjejer pinnsmala, skitsnygga och hipster. Jag har aldrig varit pinnsmal, kommer aldrig att bli det och jag har väl aldrig riktigt haft det som mål heller men hur det än är så påverkas man av det man matar sig med. Därför blev jag så glad när jag hittade en blogg där alla tjejerna var timglas-kurviga, skitsnygga och hipster. Att se dessa lite större men väldigt vackra kvinnor posera med ett sådant självförtroende gav mig själv en fet egoboost. Alla borde vara sådär självsäkra vare sig man är kurvig eller smal. Länge leve mångfalden!
varning för konservatism och bakåtsträvande
Jag gillar att vi har skolavslutningarna i kyrkan för att det ger en viss högtidlig stämning och jag vet många icketroende som håller med mig. Det är en tradition som jag gärna vill behålla. Alla håller inte med mig. Vissa vill skippa den helt, den åsikten kan jag acceptera. Vissa tycker att man kan vara i Guds hus men skyffla undan allt som har med Gud att göra, men hur ska det gå till? Man kan ju inte både äta och ha kakan. Är man dessutom inte troende har man då rätt att bestämma hur man bör göra i kyrkan? Antingen är man i kyrkan och låter prästen välsigna barnen varthelst han eller hon vill, det är ju inte precis som att barnen kommer bli störtreligiösa efter en psalm och en välsignelse. Eller så skippar man allt vad kristendom heter. Och då får man ju skippa adventsljusen och julfirandet i skolan också för den delen, jag menar om man inte får berätta vad de fyra ljusen symboliserar eller vad julafton står för varför ska man då utföra dessa riter?
Jag vet att det är många som tänker att "Men Hanna komigen nu, det är 2012! Det där grejerna har ingen betydelse längre. Julen är en kommersiell grej, ingen bryr sig om jesusmyten" Jo, jag gör. För mig spelar det roll. Jag tror på jesusmyten, jag tror att det är 2012 år sedan Jesus föddes. Det är inte de kristna som gjort en kommersiell grej av julen. Precis som att det inte är de kristna som gjort mode av korset. Att ungdomar på tumblr, weheartit och så vidare tror sig vara hipsters för att de har kors hängandes överallt var knappats min idé. Korset symboliserar att Jesus dog och uppstod. Korset symboliserar kristendomen. Punkt slut. Jag menar inte att folk inte får bära kors men gillar du inte kristendomen, bär inte kristendomens symbol. Gillar du inte att prästen säger Gud i kyrkan då behöver du ju inte ha kors i öronen heller. På kyrkliga skolavslutningar får man inte säga Gud, julen är bara en komersiell tradition med coca-colas jultomte, korset är en modegrej och påsken handlar om påskharen och godis..... Snälla, förstör inte allt som har med kristen tro att göra. Tack för mig.
i got this
Som vanligt har lärarna klämt in de sista proven och inlämningarna mot terminens slut, varför ändra på en tradition? I vanliga fall hade jag just nu haft superpanik inför allt som ska göra under loppet av två veckor. Med största sannolikhet hade jag hyperventilerat så fort jag tagit fram kalendern, legat sömnlös om nätterna och gråtit instängd på toaletten under rasterna. Men det är väl det som är tjusningen med att bli äldre. Jag har lärt mig att den här paniken sätter igång precis innan den jobbiga perioden ag vet ligger framför och jag vet att på ett eller annat sätt tar jag mig igenom det. Jag har också insett att det allra bästa är att bara ta tag i saken och få skiten gjord. Dock ska jag erkänna att jag har lite panik (jag är ju männsika) men jag kan ändå le i stormen med vetskapen om att världen kommer inte gå under. Jag fixar detta!
stop it right there
Är så trött på att vilja vara allt det som jag inte är. Blir så arg. Önskar fortfarande att en morgon vakna upp och vara 1dm kortare, 10kg lättare och 100 gånger sötare. Det är sånt där som sitter i, går inte att skaka loss. De säger att de är snyggt att vara lång, ni vet alla de som inte är det. För det är livets komiska ironi. Du vill vara det du inte är och det du är det vill du inte vara. Jag blir så arg. Det enda jag borde vara är tacksam. Tacksam för hälsa, mat, hus, vänner och allt annat som jag ständigt tar för givet. Det kunde ha varit så mycket värre. Jag kunde lika gärna ha varit född här....
Slumområde i Mumbai, ett av Asiens största. 1 miljon invånare.
du ser kär ut
"Är du kär?" Frågade mamma mig idag när jag kom hem. "Du ser kär ut!".
Svaret kom direkt "jag är inte kär!". Men sen tänkte jag om, jag kanske är lite kär ändå. För jag mår bra, riktigt bra. Jag har dåliga dagar, precis som alla andra men i det stora hela mår jag bra. Många av er känner säkert till att för lite mer än ett år sen hade jag en riktig "down", deppig period big time. En period som i efterhand stärkt mig och verkligen hjälpt mig lära känna mig själv. Mitt liv är fortfarande sjumilakliv ifrån perfekt och jag får jobba på det varje dag men jag tänker ändå vara lycklig. Därför blev jag lite trött när mamma genast drog slutsatsen att min glädje bottnade sig i förälskelse till en enda person. Trams. Visst, att vara kär kan vara underbart och glädjande på alla sätt och vis men jag blir så ledsen när människor får det att verka som att man måste vara kär för att vara lycklig. Att man måste vara två för att livet ska vara värt att leva. Så dumt. Varför skulle jag grunda min glädje på en enda person? Varför skulle jag tillåta mig att bli så osjälvständig? Jag är värd mer än så, mitt liv är mer värt än så och du är mer värd än så. Jag försöker absolut inte klanka ner på förhållanden och självklart längtar jag också efter att en dag få vara två. Men jag tänker aldrig någonsin tillåta mig själv att basera min glädje, min lycka, mitt välmående på en enda person. Utom mig själv. Att må bra igen och komma ur en sådan tuff period har fått mig att uppskatta allt det som finns i min närvaro så mycket mer. Jag blir lycklig av att dricka kaffe med en go vän. Jag blir lycklig av att träden skiftar färg. Jag blir lycklig av att jag kan gå hem från bussen en solig dag. Jag blir lycklig av att någon ler mot mig på morgonen. Jag blir lycklig av att vira in mig i en filt och läsa en bra bok. Så man kan kanske säga att jag är lite kär ändå, i allt gott som finns runt omkring. För jag vill vara en lycklig person i mig själv, om jag sen blir kär i någon särskilt fin som förgyller vardagen så är det ju bara en fet bonus.
det är nog hon som är lite koko, min mamma
Hon springer runt köksbordet, runt runt. Skrattar högt och hunden viftar ivrigt på svansen. Den springer efter henne, helt uppe i leken. Då och då tystnar skratten och hon börjar smyga sakta, hunden stannar till. För en sekund blir allt tyst sen hör man hur klor rispas mot köksgolvet och hunden tar sats, springer i full fart och hoppar upp med tassarna mot hennes mage. Skratten ekar i köket igen. "Du är ju koko!" utbrister hon skrattandes till hunden och springer ytterliggare ett varv runt bordet. Jag sitter och betraktar spektaklet från min stol och ler. Det är nog hon som är lite koko, min mamma. Min fina fina mamma. Jag förstår varför pappa valde just henne. Så godhjärtat och alltid nära till skratt. Jag tackar Gud för henne varje dag, att hon blev just min mamma. För hon är trots allt världens bästa mamma.
jag är ingens och ingen är min
Jag har blivit lite av en ensamvarg. Frivilligt eller ofrivilligt är en fråga utan svar. Jag är inte vem jag en gång har varit och förmodligen inte heller vad jag en gång kommer att vara. Men jag klarar mig bra. Jag har lärt mig att leva utan de som en gång var viktigast. Ingen har fyllt deras plats men alla har tagit en bit. Ibland känns det bra och ibland känns det kasst. Men jag är ingens och ingen är min. Jag är min egen, jag är Hanna. Godnatt.
fri som en fågel
Jag vill kasta mig ut i livet. Boka sista minuten och se vart jag hamnar. Åka runt, bo på billiga små vandrarhem och beställa den konstigaste rätten på menyn. Vandra längs stranden tills det blir mörkt. Hyra en bil med löst tak för att kunna känna vinden i håret och sjunga med när favoritlåten spelas på radion. Jag vill möta nya människor, skapa relationer och alltid ha ett hem vart jag än hamnar. Skriva fina texter och låta kameran knäppa bilder på varje sten och hus. Tappa bort känslan för tid och rum. Besöka kyrkor och möta Gud i varje stad. Hänga ett hänglås på varje bro, lämna något efter mig på varje ställe och ta något med mig från varje plats. Sätta kryss efter kryss på världskartan allt eftersom tiden går.
jag ska måla hela världen lilla mamma
Ibland funderar jag på att börja rita igen. Det fanns en tid då jag fyllde väggarna i mitt stora flickrum med egna teckningar. Jag hade satt upp en gunga i ena hörnan och på den gungade jag fram och tillbaka medans jag drömde mig bort i alla teckningarnas färger och motiv. Det var en tid då ordet talang ännu inte fanns i mitt vokabulär. Jag gjorde det jag tyckte var roligt trots att jag totalt saknade talang. Men åren gick och vi flyttade, kritorna packades ner i lådor, gungan gick i sönder och jag växte upp. Jag slutade rita, det var inte roligt längre eftersom jag inte hade någon talang. Det där ordet, jag hatar det. Varför ska det hindra oss? Varför slutar jag att sjunga bara för att jag inte är duktig? Varför slutar jag att spela handboll bara för att jag inte är duktig? Varför slutar jag att rita bara för att jag inte är duktig? Jag kommer aldrig att bli sångerska, handbollsspelare eller konstnär men jag tyckte att det var roligt. När man växer upp så försvinner kravslösheten i att ha roligt. Det handlar inte om det längre. Det handlar om att bli bra, kunna vinna, tjäna pengar, få berömmelse, bli uppskattad. Så sitter vi där och låter bli allt vi brukade tycka om bara för att alla andra är mycket bättre. Screw that. Jag tänker rita i alla fall, för min egen skull. Därför att det är kul och det finns inga krav i att ha roligt.
identitetskris
Om exakt en månad fyller jag arton år. Myndig och vuxen. Jag har en liten mini-identitetskris. När jag var yngre, runt 10år kanske hade jag en bild av hur livet skulle vara när jag var 18 år. I min bild hade jag egen lägenhet, pojkvän, visste vad jag ville bli, körkort och allmänt koll på läget. Med endast en månad kvar tills födelsedagen är jag sjumilakliv ifrån allt det där. Det känns som att man måste ta tag i sig själv nu, bli mogen och göra något vettigt med sig själv. Men vad? Jag har ingen aning. Finns så mycket jag vill göra, så många platser jag vill besöka. Men allt har sin tid och det är inte alltid lätt att leva upp till sina egna förväntningar. Förlåt mig tioåriga-hanna för att jag inte har något av det där som du hoppats på men livet blir inte riktigt som man tänkt sig alltid.
bjuder på några bilder från mitt sjuttonde år som faktiskt andra har tagit för en gångs skull...
bjuder på några bilder från mitt sjuttonde år som faktiskt andra har tagit för en gångs skull...
oh father, i am not alone
Jag känner mig lätt ganska ensam men igårkväll när jag satt och bläddrade igenom tumblr hittade jag den här söta lappen. Den fungerar nu som min bakgrundsbild på datorn, ibland glömmer man liksom bort att han alltid finns där och gör allt för mig.
it's more than I deserve
Visst en pojkvän hade väl varit sådär supermysigt och gulligt och fint och bla bla bla. Men nu är läget inte så, what to do? Jaa man kan ju fokusera på det man faktiskt har. Jag har superdupermegaunderbara, fina, vackra, roliga, grymma, begåvade, intelligenta vänner. Var och en av dom. Alla har de en särskild plats i mitt hjärta. Sen så har jag ju en himla fin familj också, en anning dryg ibland med det är ju min familj. Saken är den att jag är så grymt tacksam för alla runtomkring mig. I am so blessed! Nej jag har inte fått några rosor, choklad, fina kärleksförklaringar, gulliga kort. Men jag har fått privilegiet att ha underbara människor i min omgivning, det är mer värt än ett papperskort och jag önskar med hela mitt hjärta att jag gör mig förtjänt av detta privilegium. Att jag ger tillbaka lika mycket som ni ger till mig. Jag vet att jag många gånger misslyckas och inte alls är någon vidare trevlig person. Men jag försöker och jag tycker om er så hemskt mycket och det hoppas jag att ni vet, ALLIHOPA!
because you are
något oviktigt
Imorse satt jag på bussen och på radion gick någon såndär "du är mitt allt och jag kan inte leva utan dig"-kärlekslåt. Låten var fin men den tråkade ut mig fullständigt, jag kunde inte alls relatera till den. Låten kändes så orelevant och innebörden gick inte att förstå. Den betydde ingenting för mig och det är inte första gången som jag känt såhär. Jag har jättesvårt för att relatera till vissa kärlekslåtar då jag inte alls kan känna igen mig i dom. Det är precis som om jag aldrig någonsin varit kär. Men visst har jag varit det, eller?
Senare under dagen såg jag på det vänner-avsnitt då Rachel och Ross gör slut och jag uppriktigt sagt, grät. Varför? Dels för att Rachel och Ross är meant to be, det bara är så. Men också för att jag kunde relatera till det, jag kunde känna den där smärtan kanske inte helt och hållet på samma sätt men jag kunde relatera till vissa delar. Jag kände igen mig i scenariot. Men hur blev jag en tjej som kan relatera till breakups istället för makeups? Hur blev jag en tjej som skriver texter om gömda tankar istället för lyckliga ord? Hur blev jag en tjej som känner igen mig mer i forever alone jokes än lovesongs? Hur blev jag en tjej som tror att true love bara sker på film och kanske ett fåtal lyckliga andra? Jag borde kanske inte skriva det här egentligen, skrämmer mig lite då jag inte vet hur många som kommer läsa detta eller vilka som läser det. Tänk vad folk får reda på genom att läsa min blogg, läskigt. Men om ni inte bryr er om mina tankar eller mitt liv, då borde ni inte heller läsa min blogg. Jag bloggar ju faktiskt för min egen skull, om ni kan relatera till det eller om det bara är uttråkande..jaa det är ju ert problem. :)
Senare under dagen såg jag på det vänner-avsnitt då Rachel och Ross gör slut och jag uppriktigt sagt, grät. Varför? Dels för att Rachel och Ross är meant to be, det bara är så. Men också för att jag kunde relatera till det, jag kunde känna den där smärtan kanske inte helt och hållet på samma sätt men jag kunde relatera till vissa delar. Jag kände igen mig i scenariot. Men hur blev jag en tjej som kan relatera till breakups istället för makeups? Hur blev jag en tjej som skriver texter om gömda tankar istället för lyckliga ord? Hur blev jag en tjej som känner igen mig mer i forever alone jokes än lovesongs? Hur blev jag en tjej som tror att true love bara sker på film och kanske ett fåtal lyckliga andra? Jag borde kanske inte skriva det här egentligen, skrämmer mig lite då jag inte vet hur många som kommer läsa detta eller vilka som läser det. Tänk vad folk får reda på genom att läsa min blogg, läskigt. Men om ni inte bryr er om mina tankar eller mitt liv, då borde ni inte heller läsa min blogg. Jag bloggar ju faktiskt för min egen skull, om ni kan relatera till det eller om det bara är uttråkande..jaa det är ju ert problem. :)
